Efter många år (16 närmare bestämt) har Brottsförebyggande Rådet gjort en ny analys av kopplingen mellan invandring och brottslighet. Justitieminister Morgan Johansson har förklarat den högre brottsligheten i invandrartäta områden med ”socioekonomiska faktorer” (lägre lön, lägre utbildning, hög andel unga ensamstående män etcetera). Naturligtvis är inte ens myndigheter som lyder under Justitiedepartementet så korkade att de inte räknar på just sådana faktorer. Det beklämmande är att skillnaderna i brottsfrekvens finns kvar (om än inte så stora) sedan man tagit hänsyn till just dessa faktorer.
Det har varit en utdragen väntan på att Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) skulle komma med en ny rapport om invandrares brottslighet. Häromåret förklarade justitieminister Morgan Johanson att han visste vad han behövde efter BRÅs rapporter från 1986 och 2005. Han tänkte inte beställa någon ny rapport, hans synpunkt var att samma förhållanden gällde som 2005. Eftersom det inte kom några nya siffror tryckte Contra om vårt referat av 2005 års rapport i Contra nummer 2 20171. Nu har emellertid BRÅ på eget bevåg tagit fram en ny rapport. Och den visar att uppgifterna från 2005 står sig. Det är en kraftig överrepresentation i brottsstatistiken för personer med utländsk bakgrund.
Morgan Johansson förnekar sig dock inte. Han förklarade i en intervju i samband med att den nya BRÅ-rapporten presenterades att det var fullt naturligt att brottsbenägenheten var högre hos personer med utländsk bakgrund eftersom de hade avvikande ålder, kön, inkomst och utbildning i förhållande till personer med svensk bakgrund. Nu var inte BRÅ de idioter som Morgan Johansson förutsatte utan de hade justerat för just de faktorerna. De hade också tittat på en femte faktor, vilken typ av kommun personerna bodde i, men kommit på att den faktorn inte spelade någon roll. Men mycket riktigt minskade skillnaden mellan personer med utländsk och svensk bakgrund högst avsevärt för de fyra andra faktorerna. Men det blev stora skillnader kvar. Vilket rimligen får tillskrivas skilda kulturella förutsättningar. Det kan ju till och med undantagsvis vara så att det som är vanligt förekommande i ett utvandrarland är brottsligt i Sverige. För en svensk som utsätts för brottet spelar det dock föga roll om beteendet är lagligt i brottslingens hemland.
BRÅs nya rapport tar liksom tidigare upp personer som varit misstänkta för brott. Det är naturligtvis fler som är misstänkta för brott än de som blir åtalade och dömda. Ibland visar sig misstankarna vara ogrundade, ibland visar sig bevisen vara otillräckliga. Det visar sig dock vid en granskning av personer som dömts att de relativa måtten är ungefär desamma. Genom att titta på misstänkta får man större siffror att granska, det viktiga är ju här att man använder samma mått som vid tidigare undersökningar. Och det gör man.
Man kan naturligtvis ha delade meningar om vad som är utländsk bakgrund. Vad som varit hanterligt att göra är en uppdelning på fyra kategorier. 1. Personer födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar (hit räknas då många barnbarn till de stora arbetskraftsinvandringsvågorna från Finland – även de med svenska som modersmål, Italien och Jugoslavien under 1950- och 1960-talen. 2. Personer födda i Sverige med en utlandsfödd förälder 3. Personer födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar och 4. Personer födda utomlands (hit räknas adoptivbarn som växt upp i helsvenska familjer).
Man kan naturligtvis ifrågasätta vad som är utländsk bakgrund eller inte, det är nog ofta en individuell fråga om en person ska betraktas ha utländsk bakgrund eller ej. En person med bakgrund i finländska Österbotten är nog att anse som svensk redan i och med inflyttningen, medan en person som vuxit upp i ett ”utsatt område”, talar arabiska som modersmål och går i moskén knappast kan anses som svensk ens om bägge föräldrarna är födda i Sverige. Men det är bara allmänna reflektioner som kan göras om hur tillgängliga uppgifter kan tas fram. När man ska göra statistiska sammanställningar måste man ta hänsyn till vad som är rimligt att ta fram med någorlunda enkla metoder och vad som kan klassificeras enkelt utan att det uppstår kniviga diskussioner om definitionsfrågor
I sammanställningen bygger man på personer som har svenska person- eller samordningsnummer och varit folkbokförda i Sverige. Asylsökande blir till exempel inte folkbokförda förrän de fått uppehållstillstånd, vilket kan ta något år. Om vederbörande skulle begå ett brott innan folkbokföringen kan man inte relatera några frekvenser för brottsbenägenheten eftersom det inte finns någon folkbokförd grupp att jämföra med. Samma sak gäller de under senare år allt vanligare utländs-ka stöldligorna. Företrädesvis yrkeskriminella från Baltikum och Östeuropa kommer till Sverige för att under kort tid genomföra stöldraider. De vänder sedan hem till sina hemländer med stöldgodset. För skurken är fördelen att de är helt okända för den svenska polisen och inte heller har någon fast adress i Sverige. De har ofta medbrottslingar i Sverige som utför rekognoseringsarbete, ordnar resor och tillfälliga bostäder etcetera. Personer som ligger lågt och sällan är kända av den svenska polisen.
När BRÅs rapport justeras för de socioekonomiska faktorerna minskar den relativa brottsbenägenheten för personer med utländsk bakgrund som nämnts kraftigt, men den finns kvar. Rapporten talar om ”överrisker” att bli misstänkt och för personer födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar är överrisken 3,0 (för en svenskfödd med två svenskfödda föräldrar är risken 1,0) och det finns alltså 3 gånger så stor risk för personer i den här kategorin att bli misstänkt. Vid justering för de socioekonomiska faktorerna (som Morgan Johansson tror förklarar bort hela skillnaden) blir överrisken 1,7; det vill säga 70 procent fler med den angivna bakgrunden blir misstänkta jämfört med personer med två svenskfödda föräldrar. För personer med en utlandsfödd förälder minskar överrisken från 2,0 till 1,3 och för personer födda i utlandet från 2,5 till 1,8, det vill säga risken att bli misstänkt är 80 procent större än för den som har en ”helsvensk” bakgrund (se ovan vad som menas med det).
Det är stor skillnad mellan personer som kommer från olika delar av världen. Personer från Östasien har till exempel ungefär samma risk som ”helsvenska”, men till den kategorin räknas också adoptivbarn från Sydkorea som växt upp under välordnade förhållanden i Sverige. Kanske i genomsnitt bättre förhållanden än en genomsnittlig svensk, eftersom adoptioner förutsatt granskning och godkännande av den tilltänkta familjen av myndigheterna, vilket ju inte sker med barn som kommer till på ”vanligt sätt”. Andra regioner där risken är låg är Norden (utom Sverige), EUs 15 första medlemsländer, Västeuropa utom Norden, samt gruppen USA-Kanada-Australien-Nya Zeeland. Det vill säga personer som kommit till Sverige från välordnade länder där det visserligen kan ha funnits ekonomiska skäl att flytta till Sverige, men där den ekonomiska skillnaden varit liten. Ungefär 3,5 procent av de här grupperna har varit brottsmisstänkta.
Områden där överriskerna är stora är Västasien (Mellanöstern utom Afrika), Centralasien och Afrika.
I rapporten studeras personer som varit straffmyndiga (det vill säga över 15 år). Totalt fanns det under perioden 2007–2018 537 000 brottsmisstankar (antalet bottsmisstänkta är lägre, eftersom en person kan vara misstänkt för flera brott). Av dem avsåg 51,4 (72,1) procent personer med helsvensk bakgrund, 32,9 (18,4) procent utlandsfödda, 8,3 (6,2) procent personer födda i Sverige med en svenskfödd förälder och 7,4 (3,2) procent personer födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar. Siffrorna för motsvarande folkgrupps andel av den folkbokförda befolkningen är angiven inom parentes. Det räcker till 100 procent både för brottsmisstänkta och för den samlade befolkningen. Det finns också 9 procent misstänkta som inte är folkbokförda i Sverige, men de är inte medräknade i denna siffersammanställning. Till den gruppen räknas de utländska stöldligorna, personer som uppehåller sig illegalt i Sverige, asylsökande som inte fått uppehållstillstånd, vanliga turister samt utlandssvenskar på tillfälligt besök i Sverige.
Överrisken för att vara brottsmisstänkt är för helsvenskar 0 procent (det är själva utgångspunkten för beräkningen), för personer med en utlandsfödd förälder 86 procent, för personer med två utlandsfödda föräldrar 221 procent och för personer födda utomlands 151 procent. Observera att brottsbenägenheten är större för andra än för första generationens invandrare.
Standardiserade för socioekonomiska faktorer
Helsvensk bakgrund 3,2%
Östasien 2,6%
Norden utom Sverige 3,7%
EU 15+Västeuropa 2,9%
Nya EU-länder 5,5%
Övriga Europa 6,2%
USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland 2,8%
Centralamerika och Karibien 6,4%
Sydamerika 6,7%
Västasien 7,7%
Centralasien 9,2%
Sydasien 4,7%
Sydostasien 4,0%
Nordafrika 9,6%
Östafrika 7,1%
Övriga Afrika 10,1%
Notera här att det finns flera områden som har lägre brottsbenägenhet än vad som gäller för personer med helsvensk bakgrund, till exempel Östasien och Nordamerika.
Tre länder har lägre siffror än Sverige, nämligen Finland, Tyskland och Kina (här räknas in endast länder som det finns minst 10000 personer från i den svenska statistiken). Låga siffror visas också för Storbritannien, Norge, Danmark, USA, Grekland, Island, Indien och Ungern. Grekland är ett av de klassiska arbetskraftsinvandringsländerna från 1950- och 1960-talet. Från Ungern kom många flyktingar undan kommunismen 1956 och från Indien kommer idag många IT-experter med bra jobb. Högst siffror har Eritrea, Somalia och Afghanistan, som alla ligger mellan 13 och 16 procent.