av Dan Ahlmark
Problemet FN
Demokrati råder bara inom en minoritet av världens stater (se nedan). Förenta Nationerna och andra världsomspännande organisationer domineras därför beträffande många frågor i dag av obehagliga regimer, som behärskar dessas beslutande församlingar. Gällande FN kan västmakterna – främst USA – lyckligtvis i säkerhetsrådet avstyra alltför skadliga försök att skada eller exploatera Väst.
Enligt tidskriften Economist (1), som årligen sammanställer den bästa beskrivningen av det politiska läget i världens olika stater (ett betydande antal kriterier används), utgjorde under 2021 bara 13 procent av länderna riktiga demokratier (betydligt lägre andel om grunden är befolkningarnas storlek). Även om man sedan tar med demokratier, mot vilka riktas anmärkningar gällande mänsklig frihet (32 procent), når man inte högre än 45 procent av länderna. Det gäller här stater, som låter sina befolkningar leva under i viss utsträckning demokratiska villkor. Bland sådana länder, mot vilka anmärkningar riktas, märks exempelvis Sydafrika och Thailand med sin av militären övervakade ”demokrati”. Ett annat land är Indonesien, där kristna på många orter lever utan religiös frihet och under hot.
(1) https://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratiindex
Länder med betydande inslag av auktoritära förhållanden utgör en femtedel av världens stater. Klart auktoritära länder utgör sedan över en tredjedel (35 procent). Vissa av de senare kan även – som Nordkorea – kallas totalitära. Om man i FN gav rösträtt till stater utifrån storleken på deras befolkning, torde detta inte totalt förbättra bilden. Det politiska läget har heller inte nämnvärt förbättrats under de senaste tre åren(2).
(2) https;//nyadagbladet.se/kronikor/fn-har-allt-for-manga-motbjudande-medlemsstater
Beslut i FN har därför inget med riktig demokrati att göra, eftersom stater med diktaturinslag dominerar. Länderna med anständiga politiska system befinner sig i klart underläge. Att västerländska länder genom sina tekniska, ekonomiska och kunskapsmässiga positioner än så länge oftast kunnat hävda sin ställning är inte hoppingivande. Deras relativa makt minskar kontinuerligt, och nuvarande klimat- och energipolitik förvärrar nu situationen. Besluten i formella globala beslutsfora kommer troligen alltmer ligga nära den dominerande åsikten hos de styrande inom världens halv- och heldiktaturer. Det finns inga skäl att tro, att dessa beslut på något vis kommer att ligga nära huvudåsikterna i demokratierna.
Vi är alltså beroende av FNs majoritet på områden, där majoriteten tillåts ha inflytande. Man kan inte på något vis hävda, att dessa ofta obehagliga regeringar oftast eller frekvent representerar vad deras befolkningar egentligen tycker. De senare förnekas ju i stor utsträckning sina politiska rättigheter. Och besluten i dessa globala församlingar kommer så gott som alltid vara mycket sämre för den svenska väljarkåren än beslut fattade i den svenska riksdagen. Så varför skulle vi – eller överhuvudtaget stater i Väst – finna skäl för tanken, att beslut i FN (med sådana medlemsstater) representerar något högre värde än beslut fattade i Sverige? Istället är de av mycket lägre värde.
Utvecklingen de senaste decennierna
Marxismen var från början internationellt orienterad, vilket tidigt ledde till samarbete mellan marxistiska partier i många länder. Socialister och kommunister såg så småningom möjligheten att göra de internationella organisationer, som bildades efter andra världskriget, till socialistiska revir. Genom att den största delen av de stater, som frigjordes genom avkolonialiseringen, i alla fall inledningsvis röstade fram socialistiska partier som regeringspartier, bidrog detta till att östblockets inflytande i FN, dess underorganisationer och andra internationella förvaltningar, ökade.
En del av de tidigare kolonierna blev också så småningom mer permanenta diktaturer. Detta stärkte i sig tendensen till socialism. Så länge Väst var överlägset inom världens ekonomi, var förstärkningen av socialism i de globala organisationerna av mindre betydelse. När överlägsenheten delvis försvinner blir det allvarligt, särskilt när utvecklingsländerna – inklusive Europas representanter för demokratisk socialism – nu använder dessa organisationer för att direkt bestämma över nationalstaterna inom områden, som är viktiga och tidigare inte varit aktuella. Eftersom socialistpartierna i Europa generellt misslyckats att socialisera sina respektive ekonomier, avser man nu att använda sina positioner internationellt för att på omvägar genomföra detta – i alla fall delvis.
Man kan också successivt försvaga Väst genom att driva över industrin till utvecklingsländerna. Där passar klimatpolitiken väl in. Man får komma ihåg, att det inte finns några vetenskapliga belägg för någon allvarlig global uppvärmning orsakad av människan. Slutsatserna om detta baseras på simuleringar gällande framtida utfall av datormodeller, som saknar en tillfredsställande empirisk bas. Den klimatpolitik många västländer bestämt sig för på sådana otillräckliga grunder har dock redan allvarliga effekter gällande deras energi- och därmed industripolitik. Västs industriella betydelse kommer att sjunka snabbare än tidigare. Man ser nu också effekterna gällande jordbrukspolitiken i många länder.
I enlighet med Gramscis teori om marschen genom institutionerna sker en sådan även internationellt. Med argumentet att säkerställa att alla geografiska regioner är väl representerade inom FN-administrationen anställer FN kvalificerade personer från så många länder som möjligt, vilket medför ett inflöde av tjänstemän från auktoritära stater. Dessa personer behöver inte nödvändigtvis gilla sina regeringar, men de flestas åsikter torde vara påverkade av läget i sina länder. En viktig fråga är då också, vilken betydelse demokratiska och frihetliga värderingar i organisationernas urvalsprocesser i verkligheten har jämfört med socialistiska.
Globala organisationer och deras stöttepelare
Borgerliga representanter har tidigare alltid sett nationernas självständighet som grunden för världsordningen, och fria initiativ mellan länder och företag som det bästa sättet att binda ihop världen. Utvecklingen i det avseendet har också varit mycket snabb under hela 1900-talet. Företagssektorns drivande kraft avseende först export och så småningom etablering av försäljnings- och därefter tillverkningsenheter i andra länder har varit remarkabel. Dess förmåga att överföra alla typer av kunskap och yrkesskicklighet till andra länder är imponerande.
Det finansiella etablissemanget med dess ägande av ledande multinationella företag har då sett en möjlighet att genom internationella avtal försvåra för nationella konkurrenter och med hjälp av globala organisationer förstärka den egna tryggheten. På några områden har företag troligen också målet att bli organisationernas kompiskapitalister och därigenom säkra ointagliga marknadspositioner.(3)
(3) https://nyadagbladet.se/kronikor/foretagsjattarna-som-mojliggor-en-totalitar-samhallsutveckling
Den dystra utvecklingen har då lett till att den multinationella delen av företagssektorn inklusive det internationella ekonomiska etablissemanget blivit en av de fyra stöttepelarna i den globalistiska rörelsen. De andra stöttepelarna är de globala organisationernas ledningar och tjänstemän; Europas och andra kontinenters socialistpartier, samt de auktoritära (i vissa fall totalitära) länderna.4 Genom denna påverkan från socialisterna i kombination med stödet från multinationella företag utvecklas – även bortseende från auktoritära företag – ett stort hot mot idén om nationell suveränitet och verkligt folkstyre.
Kinas roll bland de auktoritära staterna
Att auktoritära stater får makt över demokratier – som i FN – är i sig oacceptabelt. Vi vet ju inte vad de förra som grupp så småningom kan besluta. När dessutom en i gruppen är en tongivande nation som Kina, ökar farorna för Väst exponentiellt. Vi vet nu, att det tidigare hoppet att Kina skulle demokratiseras, var en ren illusion. Landet har alltid varit en diktatur inriktad på att etablera hegemoni. Kina är nu på grund av storleken och moderniteten av sin industri, sitt väletablerade och totalitära kommunistiska samhällssystem samt sina framtidsplaner att så småningom bli politiskt och ekonomiskt ledande i världen, ett mycket större hot mot Väst än Ryssland.5 Så småningom kommer det även militärt att utgöra ett klart hot. Landet har dock svagheter, bland annat överbelåning, vissa betydande krissektorer i ekonomin samt en svag befolkningsutveckling. Huruvida detta förmår att påverka utvecklingen återstår att se. USA och Väst har länge av Kina betraktats som huvudfiender och behandlas sålunda. Varje åtgärd, som försvagar västländerna, främjar Kina.
Att Kina klart etablerar sig som ledare i det auktoritära blocket i globalistiska organisationer och därför får förmågan och makten att kraftigt kunna påverka FN och andra internationella förvaltningar kan kanske inte hindras, men resultaten av detta bör inte godtas av regeringar i Väst. Varje typ av förslag från de globala organisationerna måste därför skärskådas utifrån perspektivet, hur Kina därmed främjas och Väst försvagas. Några policies som skadar Kina, kommer numera sällan att tas upp av dessa organisationer.
Hur de tre andra huvudgrupperna, som av olika skäl driver globaliseringen, successivt anpassar sig till Kina i olika avseenden, kommer att avslöja det landets växande inflytande. Majoriteten av de globala organisationernas ledningar och tjänstemän kommer knappast att innebära några betydande problem för Kina och dess bundsförvanter. De multinationella företagen kommer nog att anpassa sig, ända tills de verkligen inser vad deras roll blir, när Kina får allt större prestige och betydelse. Hur de då väljer att agera är svårt att säga, men att deras enighet försvinner står nog klart. De socialdemokratiska partierna och främst från Europa borde med sin kunskap om kommunism och sina demokratiska rötter vara en svår grupp för Kina att ha som medhjälpare, när dess makt klart hotar demokratiska värderingar.