Omedelbart efter valet 2014 (redan på valnatten) förklarade dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund att Alliansen hade en gemensam budget som de skulle rösta för i budgetomröstningen. I det läget vågade inte de tre övriga partiledarna från Alliansen säga de inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag. Och Alliansens budgetförslag röstades igenom under hösten 2014 och gällde för 2015.
Men sedan var det slut. I december 2014 tillkännagav Alliansen att de gav sig och Socialdemokraterna skulle få igenom sina budgetförslag under resten av mandatperioden, men endast under förutsättning att Socialdemokraterna försämrade sina säkert dåliga budgetförslag, genom att anpassa dem så att de blev godkända av både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Sedan dess har tre partier med sammanlagt 159 av Riksdagens 349 platser fått styra landet.
Missnöjet inom framförallt Moderaterna och Kristdemokraterna var massivt och redan inom ett år hade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) fallit. Men det var bara i teorin. Allianspartierna förklarade att de inte skulle tillämpa DÖ, de har ändå gjort det i praktiken.
Missnöjet inom Allianspartiernas medlemskrets kvarstår.
Nu lovar partierna att de ska sträva efter att bilda en Alliansregering. Vilket dock förses med en rad reservationer. Stöd för den regeringen ska nämligen inte få komma från Sverigedemokraterna.
Det mesta talar för ett valresultat i grova drag 40-40-20. 40 procent vardera till Alliansen och de rödgröna och 20 procent till Sverigedemokraterna. Den som fått 40 procent av rösterna bör inte kunna göra anspråk på att regera. Väljarna har sagt något annat.
Om Alliansen får fler röster än de rödgröna (röster i form av riksdagsmandat) är det nog ganska klart att Alliansen kommer att bilda regering, även om Stefan Löfven kommer att göra en del piruetter, till exempel inte avgå frivilligt utan att låta sig röstas bort av Riksdagen (vilket förutsätter att Sverigedemokraterna och Alliansen röstar emot Löfven, han kan därefter hävda att en ny Alliansregering sitter med Sverigedemokraternas godkännande).
Om de rödgröna däremot skulle få fler platser i Riksdagen än Alliansen blir situationen mer komplicerad. Kommer Allianspartierna ens att våga rösta nej till Löfven, medvetna om att Sverigedemokraterna kommer att rösta nej? Och vad händer i nästa steg? Om talmannen (vem det nu är, nuvarande talman Urban Ahlin ställer inte upp för omval) föreslår Ulf Kristersson som statsminister, kan vi lita på att Centerpartiet röstar för Kristersson?
Uttalanden under senare tid gör att det finns anledning att tvivla på det. En av journalistikens viktigaste uppgifter i valkampanjen är att tvinga fram ett entydigt svar från Annie Lööf på den frågan. Hon har på senare tid i fråga efter fråga anslutit sig till extremistpartiet nummer ett: Miljöpartiet. Ska en liten minoritetsuppfattning få fortsätta att styra Sverige ner i diket?
Också Liberalerna kan försöka sätta käppar i hjulet för en ny Alliansregering. Enklast vore att kräva full uppslutning kring Liberalernas extremt positiva EU-politik. Då skulle de skapa en situation där Sverigedemokraterna inte lägger ner sina röster utan röstar emot Kristersson.
Oavsett valutgången står vi inför en mycket komplicerad situation i samband med regeringsbildningen. Vilka partier kan vi lita på?