Horst Mahler var en av de värsta terroristerna i Tyskland i slutet av 1960-talet. Han började sin bana som affärsjurist, men kom snart att bli en av Baader-Meinhof-ligans försvarsadvokater. Han var bland annat försvarare till Andreas Baader och Gudrun Ensslin. Mahler var själv en av dem som grundade ”Rote Armee Fraktion”, Baader-Meinhof-ligans eget namn. RAF gjorde sig under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skyldiga till ett otal terrordåd och mord. Flertalet ledare hamnade i fängelse, men några lyckades smita till Östtyskland, där de togs väl om hand av den kommunistiska regimen. Mahler reste till Jordanien för att få gerillautbildning. Mahler själv dömdes till 14 års fängelse 1970, men frisläpptes redan 1980. Bland de brott som Mahler begick kan nämnas att han kastat in molotov-cocktails på ett kontor och att han begick ett flertal bankrån. Mahler lyckades faktiskt återuppta sin advokat-praktik 1988 och lät inte höra tala om sig i politiska sammanhang förrän 1999, då han gav ut en skrift som rättfärdigade deltagandet i Baader-Meinhof-ligan. ”Röda Armé-fraktionen” var en del av den nationella motståndskampen mot USA-imperialismen, det var den väpnade nationella spjutspetsen. Mahler fullbordade sin politiska pånyttfödelse i år genom att ansluta sig till NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands), ett parti som allmänt anses vara pronazistiskt och riskerar att förbjudas på grund av detta. I januari publicerade Mahler ett 29 sidor öppet brev med en rad antisemitiska anspelningar och i maj var han huvudtalare på NPDs partikongress i Passau. Nu går Mahler i bräschen för att stoppa det förbud mot NPD som ledande tyska politiker diskuterar. Mahler själv har inte bytt åsikt. NPD är lika mycket emot ”USA-imperialismen” som RAF en gång var.
Mer om amerikanska skattmasen
Vi berättade i Veckans Contra den 6 augusti om hur den amerikanska skattemyndigheten IRS gärna gav sig på meningsmotståndare till regeringen med sin stora revision. I dagarna har det dykt upp ett nytt exempel. Katherine Prudhomme gjorde sig mäkta impopulär i regeringen genom att i ett TV-program ställa frågan till Al Gore om han trodde att Bill Clinton våldtog Juanita Broaddrick. Taxeringsrevisionen sattes in bara några timmar innan Prudhomme hade planerat att delta i en demonstration “för att medvetandegöra våldtäktsfrågan” utanför Hillary Clintons valhögkvarter i New York. Hennes deltagande var väl känt. Familjen Prudhomme har normala inkomster, men skattemyndigheten lyckades hitta en felaktighet på 1.500 dollar. Sämre gick det när de gav sig på Juanita Broaddrick, som trots att hon driver en koncern bestående av flera vårdhem, inte upptaxerades med en enda dollar. Både Prudhomme och Broaddrick har fått lägga ner mycket extra tid på skattekontrollen, som är mycket ingående.
Konstigheter om Nixon
Richard M. Nixon (som i Contra-omröstningen förra året blev utsedd till USAs näste bäste – efter Ronald Reagan – president under 1900-talet) utsattes i veckan för ett posthumt påhopp i boken ”The Arrogance of Power” av Anthony Summers. Summers har tidigare gett ut starkt kritiserade biografier om Marilyn Monroe och J Edgar Hoover. Kritiken lät inte heller denna gång vänta på sig, men svenska media nöjde sig – naturligtvis – med att referera Summers, de tog aldrig upp kritiken mot Summers.
Summers påstår att Nixon slog sin fru Pat efter en förlusten i guvernörsvalet i Kalifornien 1962. Som grund för påståendet hänvisar han till uppgifter som han påstår ska komma – via omvägar – från Nixons ”familjeadvokat” Waller Taylor. Taylor är död (liksom den person som fått uppgiften från Taylor), men helt klart är att Taylor aldrig var Nixons advokat. Han efterträdde däremot Nixons familjeadvokat som hyresgäst i samma advokatkontor! Alla nära medarbetare till Nixon, liksom Nixons barn och svärsöner förnekar bestämt all kännedom om att Nixon skulle ha slagit sin älskade hustru Pat vid något enda tillfälle.
Lika tunn är bevisningen kring påståendet att Nixon skulle ha använt ett antidepressivt medel som kunde påverka personligheten som bieffekt. Chefen för Nixon-biblioteket i Linda Yorba i Kalifornien, John Taylor, bekräftar att Nixon fick en stor förpackning av medicinen Dilantin från Jack Dreyfus. Dreyfus var var förmögen och ledde Dreyfus-stiftelsen. Han var känd för att sprida information om Dilantins mirakeleffekt och delade ut förpackningar till höger och vänster. Nixon tog emot en stor förpackning av ren hövlighet, men använde aldrig medicinen, enligt John Taylor.