En rad ledande politiker målar in sig i ett hörn och gör uttalanden som kommer att göra det nästan omöjligt att bilda en regering i höst. Om de inte kryper till korset och ångrar sina uttalanden.

Först en sammanfattning av läget: Valresultatet lär bli i storleksordningen 40 procent för de rödgröna, 40 procent för Alliansen och 20 procent för Sverigedemokraterna. Om de rödgröna eller Alliansen blir störst återstår att se. Under alla omständigheter lär skillnaden bli liten. Enligt grundlagen ska statsministern utsättas för en statsministeromröstning efter ett val, oavsett vad han själv vill. Det innebär att en av de första åtgärderna på Riksdagens bord (efter talmansvalet) blir en statsministeromröstning.

Efter valet 2014 släppte Alliansen fram Stefan Löfven som statsminister. Enligt den famösa Decemberöverenskommelsen (DÖ) skedde det dock bara om Löfven fick ihop det med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det var Alliansen som krävde att Löfven skulle föra en sämre politik än hans eget parti förespråkade. Förhoppningen var att vänstervridningen och miljögalenskaperna skulle leda till så stort missnöje att Socialdemokraterna skulle göra bort sig hos väljarna ordentligt. Visserligen har Socialdemokraterna och Miljöpartiet tappat rejält, men Vänsterpartiet har å andra sidan ökat rejält. Situationen är ungefär som efter förra valet med den skillnaden att Sverigedemokraterna ökat från 13 till cirka 20 procent och de nya SD-rösterna har tagits från bägge blocken och ”soffan” i ungefär samma omfattning.

Ändå är det tabu att ens tala med Sverigedemokraterna. Enligt media och ett flertal partier ska övriga partier låtsas som om en femtedel av väljarna inte fanns och inte hade röstat.

Men det finns en grundlag som alla riksdagsledamöter måste förhålla sig till. Och Sverigedemokraterna noterar med intresse vilka möjligheter grundlagen ger dem. För det första kommer de att kunna rösta nej till Stefan Löfven som statsminister i den obligatoriska statsministeromröstningen. Det ska mycket till för att Allianspartierna ska rösta ja eller lägga ner sina röster vid denna, när hela deras politik gått ut på att sätta stopp för Socialdemokraterna. Kritiken mot ett sådant svek skulle bli mångdubbelt hårdare än kritiken mot DÖ.

Stefan Löfven tvingas därför avgå. Sedan ska den nye talmannen utse en ny regeringsbildare. Ulf Kristersson vill gärna bli utsedd. Men Jimmie Åkesson kommer att kräva att han åtminstone talar med Sverigedemokraterna för att partiet inte ska rösta emot. Om Kristersson talar med Åkesson kommer Socialdemokraterna hävda att han gjort sig beroende av Sverigedemokraterna (att Löfven under hela den gångna mandatperioden inte bara talat med utan anpassat sin politik till vad det gamla kommunistpartiet krävt kommer han dock att hålla tyst om). Om Kristersson inte talar med Åkesson blir hans enda chans att Socialdemokraterna lägger ner rösterna. Och varför skulle de göra det när bollen skulle gå tillbaka till S om Kristersson förlorar omröstningen?

Om talmannen skulle försöka med en ny period för Stefan Löfven kommer han att bli beroende av vad Centern och Liberalerna säger. De kommer naturligtvis inte att rösta för Löfven, men det räcker med att de lägger ner sina röster för att han ska vinna (Ola Ullsten blev 1978 vald till statsminister med 39 röster för och 86 emot, hela resten av Riksdagen lade ner rösterna).

Då skulle det hamna i en situation med S beroende av C och L. Vilket rimligen skulle leda till ett snabbt krympande underlag för de två partierna.

Talmannen har enligt grundlagen fyra försök på sig att föreslå en regeringsbildare. Misslyckas han med detta blir det automatiskt nyval. Vilket rimligen skulle resultera i en ungefär oförändrat sammansatt riksdag. Den nye talmannen (nuvarande talman Urban Ahlin kandiderar inte i valet 2018) får ingen lätt uppgift.