Politiskt inkorrekta artiklar
Under senare hälften av 1960-talet grundlades vänsterns dominans inom massmedia och samhället i stort. Detta kunde ske genom vänsterkrafternas egen aktivism, men också under påverkan av Vietnamkrigets inflytande och genom att högern vek undan. Många valde medvetet att ej ifrågasätta vänsteropinionen av rädsla för att bli av med positioner i samhället. På så sätt etablerades en “politisk korrekthet” som håller ett fast grepp om opinionsbildningen än idag.
Författaren, journalisten och utrikesexperten Tommy Hansson hör emellertid till dem som inte vek undan. Han presenterar i boken 29 artiklar som skrivits under tiden 1974-1993 och som visar att det var och är möjligt att utmana vänsterns opinions- och åsiktsmonopol. Några av artiklarna är rena scoops.
Avslutningsvis presenteras den tidigare otryckta exposén “Vänsterns nya kläder” som visar att den socialistiskt inriktade utopiska traditionen lever vidare inom till exempel den homosexuella politiska rörelsen och miljöengagemanget. Åter till det kalla kriget befäster Tommy Hanssons ställning som en av landets mest inkorrekta skriftställare.
Tommy Hansson har en svensk fil kand-examen och ett amerikanskt doktorat i statskunskap. Han är bland annat redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea och ansvarig utgivare för tidskriften Contra. Han är född 1951.
128 sidor. Pris 100:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 140:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer Tommy Hanssons inledande avsnitt:
Vi brukar i den politiska debatten, nästan intill leda, få höra att det kalla kriget är slut. Men är det verkligen så? Ja, om man med uttrycket “det kalla kriget” menar den historiska epok som inleddes med Stalins expansionspolitik efter krigsslutet 1945 och upphörde med Berlinmurens fall 1989. Dessa 44 år av konfrontation mellan kommunismens och den fria världens synsätt är för alltid passerade.
I ett annat perspektiv fortsätter emellertid det kalla kriget, låt vara i andra former än tidigare. För det första är naturligtvis inte kommunismen helt och hållet död. Den är alltjämt statsbärande ideologi i ett fåtal stater såsom Kuba, Nordkorea och det röda Kina (även om de marxistiska makthavarna i det sistnämnda landet valt att kombinera ett kommunistiskt politiskt system med näringspolitiska reformer). Och den fungerar fortfarande som inspirationskälla för ett antal gerillaliknande rörelser i länder såsom Peru, Filippinerna och El Salvador samt Nordirland. Den ekonomiska nedgången i Europa gör det vidare troligt att vänstern på nytt kan komma att få vind i seglen. Mot denna bakgrund är det alldeles för tidigt att avskriva det socialistiska idékomplexet.
Utvecklingen i främst USA, men även i den övriga västvärlden inklusive Sverige under senare år, visar dessutom med eftertryck att den utopiska tradition som tidigare uppburits av regelrätta kommunister och socialister är på väg att övertas av ett segment engagerade personer på det sociala och kulturella området. Dessa engagerar sig exempelvis i frågor som rör de homosexuellas likaberättigande, kvinnosaken, miljörörelsen, rasismen, djurens rättigheter och ett slags allmänt rättfärdighetspatos som inte sällan för dem i kyrkans armar. Sådana engagerade personer har skrudat sig i vad jag vill kalla “vänsterns nya kläder”, ett ämne som tas upp i denna boks avslutande uppsats. Kampen mellan denna politiska inriktning och företrädare för traditionella och icke-socialistiska värden och värderingar kan också beskrivas som ett kallt krig, fast på ett annat plan än vad det tidigare kalla kriget rörde sig på.
Första och största delen av boken är av tillbakablickande art. Den innehåller ett antal artiklar och uppsatser som producerats perioden 1974 och 1993 och som speglar utrikespolitiska/ideologiska frågeställningar och förhållanden som anknyter till vad som vanligen förstås med “det kalla kriget”. Apropå detta vill jag tillägga, att denna historiska epok alls icke varit någon meningslös maktkamp mellan lika goda kålsupare – många bedömare har ju denna uppfattning om det kalla kriget. Tvärtom blev det kalla kriget såsom historien utvecklade sig ett nödvändigt skede, en ideologisk kraftmätning med militära inslag (till exempel i Korea, Vietnam, södra Afrika och Afghanistan) mellan gott och ont överfört till utrikespolitikens ibland ganska gråmelerade förhållanden. Och resultatet av denna kraftmätning vet vi: den goda sidan vann. Det är sant att vänstern fr o m senare hälhen av 1960-talet haft ett betydande och ibland förödande inflytande över massmedia men även över samhället i stort, i Sverige liksom i andra västländer. Det har därför varit besvärligt för ideologiskt medvetna icke-socialister och antikommunister att göra sig gällande, ety den bestämmande vänsterkamarillan så gott som undantagslöst refuserat inlägg som på allvar utmanat dess hegemonistiska anspråk. Detta visade sig inte minst under Vietnamkrigets dagar och har avspeglat sig i en mängd frågor.
Men det har varit möjligt, också för antikommunister, att publicera material som med vänsterns ögon sett varit högeligen politiskt inkorrekt. En av mina målsättningar med de här återpublicerade artiklarna är att visa just detta. Jag anmäler därför en annan uppfattning än den som redovisats av vissa debattörer, som menat att till följd av vänsterdominansen så har det varit närmast omöjligt och därför också oönskat att utmana vänstern. Svårt? Förvisso. Omöjligt? Ingalunda. Det framgår av att jag faktiskt Iyckats trycka inte bara vidstående (utom ett) utan fastmer talrika andra inlägg i olika fora. Förmodligen måste jag då inrangeras bland de “högerstollar” som den olympiskt upphöjde Stig Strömholm i en tidskrift med det osannolika namnet Smedjan (nr 1/93) beskriver på följande sätt:
“En handfull isolerade stollar, som inte begrep vad det handlade om och som…inte tog någon risk därför att de so wie so inte hade någon karriär att förlora.”
För Strömholm har det alltså varit viktigare att främja den egna karriären än att säga sanningen om vänstern och dess erbarmliga ideologi, och han har sannerligen inte varit ensam. Nåja, låt oss inte vara orättvisa mot Strömholm -han skrev faktiskt för drygt 20 år sedan en ganska orädd debattbok om tillståndet i Sverige med titeln Sverige 1972. Att den sedan var nära nog oläslig är en annan sak. Strömholm har även i övrigt gjort punktinsatser i debatten och i alla möjliga sammanhang redogjort för hur han “blodat ner sitt skjortbröst” i pennans bataljer. Han har dessutom gjort lycka som skönlitterär författare. Men han kunde ha gjort betydligt mer.
Detsamma gäller alla andra icke-socialister – konservativa som liberala som hållit tyst eller rentav vänslats med “rödskäggen” av rädsla att förlora positioner eller utsättas för det ofantliga obehaget att inrangeras bland “högerstollarna”. Det gäller också tidningsdrakar som Expressen och Svenska Dagbladet, vilka glatt upplåtit/upplåter spaltutrymme åt revolutionens tjänare av typ Jan Myrdal, P O Enquist, Sara Lidman, Göran Palm eller Maj Wechselmann för att nu ta några exempel. Den kulturella polityren eller förbindelserna med makten är mycket viktigare än budskapet för den som vill bli publicerad i någon av dessa skrifter.
Nämnde Enquist är som bekant herostratiskt ryktbar för sina tankar om Pol Pots revolution i Kambodja: “Då utrymde man huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.” Enquists ryggmärgsmässiga prokommunism går igen något årtionde senare i annan skepnad, när individer som Per Gahrton och Jan Guillou ondgör sig över den förfärliga USA-imperialismen som slår till mot Saddam Husseins ockupation av Kuwait och tvingar de irakiska styrkorna att retirera med svansen mellan benen.
För att ge läsarna en försmak av hur det kommer att låta när Pierre Schori blir utrikesminister skall jag, av bara farten, återge vad han hade att säga om Fidel Castro i en intervju med Skånska Dagbladet den 20 juli 1986: “Han är en av de största i nutidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv, han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.”
Jag skall nu överga till att kommentera några av de artiklar jag valt att återge, och det är med viss stolthet jag får konstatera att somliga givit genljud; någon kan t o m kallas scoop. Den första artikeln, den om Sovjet och vänstervridningen, har jag tagit med mest av nostalgiska skäl – det var den första artikel jag fick betalt för (om man undantar min tidiga karriär som sportskribent i slutet av 1960-talet). Artikeln om det kommunistiska Kina “efter tyrannen” kanske inte tycks så märklig nu, men jag kan garantera att det krävdes ett visst mod att kalla Mao för massmördare 1976.
Den därpå följande intervjuartikeln med filosofen och författaren Tage Lindbom, en av våra mest betydande konservativa tänkare, har sitt intresse därför att Lindbom här med profetisk ådra förutsäger marxismens undergång, och detta vid en tidpunkt då det globala kommunistväldet i mångas ögon föreföll oövervinneligt. Närmast därefter kommer artikeln om neutronvapnet, som har hämtats ur det antikommunistiska boulevardbladet Argument för Frihet och Rätt som gavs ut av kämpen Svante Hjertstrand. Artikeln återgavs i den sammanställning av viktigare artiklar i svensk press som UDs presstjänst tillställde utländska journalister. Speciellt glad är jag över den reaktion artikeln “Chile i myt och verklighet” i Katrineholms-Kuriren medförde. Den föranledde nämligen den socialdemokratiske riksdagsmannen Stig Gustafsson att i sitt Första maj-tal (året var 1978) kritisera tidningen för att över huvud taget ha publicerat den! En sådan reaktion var typisk om man ville nyansera debatten i någon kontroversiell fråga.
Jag kastade mig även in i debatten om de olympiska spelen i Moskva 1980, som jag menade borde bojkottas också av Sverige. Den artikel jag valt ut i detta ämne härrör från Upsala Nya Tidning. Vid den tiden arbetade jag på tidningen Idrottsbladet och gjorde mig hjärtligt illa omtyckt av en redaktionskollega som gjorde sitt bästa för att fylla tidningen med Moskva-producerat propagandamaterial från nyhetsbyrån APN . Ett dråpligt minne i detta sammanhang är att jag för att få deltaga som talare vid ett opinionsmöte (som hölls i ABF-huset i Stockholm) mot Moskva-OS tvingades ställa upp under namnet Rolf T Hansson, detta därför att jag ju “var känd som antikommunist” från organisationen Demokratisk Allians och andra sammanhang.
Artikeln ur Svensk Tidskrift om det hot mot yttrandefriheten och demokratin som den oerhört ensidiga Vietnam-opinionen utgjorde, framkallade givetvis vrede på vänsterkanten och angreps häftigt i Obs! Kulturkvarten. Min Angola-artikel under “Brännpunkt” i Svenska Dagbladet den 11 november 1987 var perfekt timad, ty dagen därpå anlände de av UNITA tillfångatagna svenskarna till gerillahögkvarteret Jamba (som jag själv besökte året därpå) i sydöstra Angola.
I nästan ingen utrikesfråga har den politiska korrekthetens tryck varit mer uttalat än då det gäller Sydafrika. Minsta försök till nyansering har i regel bemötts med invektiv och spottloskor. Min plädering för återupptaget idrottsutbyte med Sydafrika i Svenskan föranledde exempelvis Riksidrottsförbundets (RF) Bengt Sevelius att fråga i ett brev till min arbetsgivare Lennart Löfgren vid Frivilliga skytterörelsen (FSR) om min uppfattning var identisk med rörelsens. Aftonbladet tyckte min artikel var så sensationell att tidningen hade en helsida om den påföljande dag. Givetvis med alla vederbörliga avståndstaganden från någon RF-representant, jag har glömt vilken.
I augusti 1988 genomförde jag en reportageresa i Sydafrika, Namibia och Angola. Jag har valt att här återge två intervjuartiklar från denna – en med UNlTAs vicepresident Jeremias Chitunda och brigadgeneralen Tony Costa Fernandez; en med chefen för Sydafrikanska polisens (SAP) säkerhetsavdelning, brigadgeneralen Hermann Stadler. Chitunda mördades i slutet av 1992 av soldater från den kommunistiska MPLA-regimen i Angola i samband med den kaotiska situationen efter valen samma höst. Jämte Chitunda mördades även general Elias Salupetu Pena, brorson till president Jonas Savimbi. Pena hade jag intervjuat i mitt hem i Södertälje (för Svensk Linje) i mitten på 1980-talet. Intervjun med Stadler Iyckades jag slutligen placera i NATO-kampanjens numera avsomnade organ Allians, sedan flera publikationer tackat nej p g a det kontroversiella i att över huvud taget intervjua en företrädare för den vita regeringens säkerhetsorgan. Intervjun lär i alla fall ha rönt viss uppmärksamhet, bl a ringde lokalradion i Södertälje och ställde konstiga frågor. Något som somliga inte kan fatta är hur någon kan vara ens det minsta kritisk gentemot Afrikanska nationalkongressen (ANC).
Några av de återgivna artiklarna handlar om Sydkorea och situationen i stort på Koreahalvön. Vad som förutspås i artikeln “Korea av i dag: gamla barriärer bryts ned”, nämligen att “inom bara några år kommer Sydkorea att ha passerat Sverige och de flesta europeiska länder när det gäller välfärd och industriell kapacitet”, det håller just nu på att hända. Vi upplever en tyngdpunktsförskjutning från Europa och västvärlden till Ostasien vad gäller ekonomisk styrka och välfärd. Och till skillnad från vad som är fallet i väst har framgångsländerna i Ostasien, bl a Sydkorea och Taiwan (se artikeln om den taiwanesiska ögruppen Kinmen), en helt osentimentalt realistisk uppfattning om kommunismens natur.
Jag gläder mig åt att den estniske politikern Mart Laar, en relativt ung och intellektuell kristdemokrat som jag intervjuade i Stockholm en varm sommar dag 1990, till skillnad från angolanerna Chitunda och Pena inte bara överlevt utan faktiskt också för en tid blev Estlands premiämminister. Laar uttryckte under intervjun varma sympatier för UNITA och andra kämpande antikommunister, inklusive Dalai Lama i Tibet.
Alla demokrater gläder sig förvisso åt de tre baltiska statemas frigörelse. Men mitt i glädjen över de foma kommunistdiktaturemas demokratisering, och över att de alltmer kommer med i den civiliserade internationella gemenskapen, så skadar det inte att något reflektera över svunna och mindre euforiska dagar. Därför har jag tagit med artikeln om den nazistiska förintelsen av Vilnius judar ur Shalom över Israel – av 60 000 judar överlevde 800 nazisternas mördarkommandon, vilka till mycket stor del utgjordes av litauer. Tyvärr är judehatet i vad som förut benämndes Östeuropa inklusive Baltikum inte utrotat.
Sedan kommer två tämligen korta stycken som faktiskt rönte en rikstäckande uppmärksamhet: “Vem sörjer Robert Harris?” ur Nämndemannen och “Sam Nujomas luftaffirer” ur tidningen MorgonPosten i Göteborg. Den förstnämnda artikeln bekräftade (för vilken gång i ordningen?) att vissa ämnen är mer eller mindre tabubelagda, åtminstone om man vill föra en nyanserad diskussion om dem. Dit hör dödsstraffet. Därför väcker det sensation om man redovisar logiska skäl som syns tala för dödsstraff vid speciellt allvarliga brott, t ex överlagt mord, landsförräderi, grova sexualförbrytelser och grova narkotikabrott. Artikeln i Nämndemannen gjorde att jag inbjöds till TV1:s “Sommarfolk” och TV3:s “Dabrowski” att diskutera dödsstraff och kriminalvård i allmänhet; jag blev också intervjuad av press, lokalradio och TV2:s “Elake Olle” Söderlund. Några ord om Söderlunds intervju (som aldrig sändes): Reporter och kameraman tyckte händelsevis att kyrkogården (!) var en lämplig intervjuplats och valde ut ett par korsförsedda gravstenar som bakgrund. Sedan bar det av i skjutjämstempo: Vilken avrättningsmetod förordade jag? Vad tycker mina arbetsgivare om det här? Kommer jag att bli utesluten ur mitt parti nu? o s v. Eftersom jag emellertid lyckades förhålla mig någorlunda samlad sändes alltså inte intervjun. Det förtjänar dessutom nämnas, att jag aldrig sagt att jag vill återinföra dödsstraffet i Sverige i nuläget. Men det måste vara tillåtet att debattera frågan!
Så har vi avslöjandena om att Namibias SWAPO-president Sam Nujoma köpt ett privatjetplan för l60 miljoner kronor, en summa som är betydligt större än Sveriges årliga bistånd till Namibia. Det var ett scoop, eftersom jag var först i svensk press om nyheten. De stora medierna hängde på och debatten var i gång.
Avsnittet mcd artiklar avslutas mcd en uppsats om Francisco Franco som jag hoppas inte skall gå spårlöst förbi. Enligt min uppfattning är Franco en av de mest missförstådda gestalterna i europeisk nutidshistoria.
Den svenska högern har i stort givit upp kampen mcd vänstern inom områdcn som utrikespolitik, kultur och det sociala fältet. Den vågar intc ens stå för att den står till höger utan brukar i stället påstå att den är “centerextremistisk” eller “liberal”. Bara inom ett område är det tillåtet att ta upp den kastade handsken, och det är näringslivet och ekonomin. Jag vill dock ge kristdemokraterna en eloge för sitt ställningstagande när det gäller exempelvis frågor som homosexualitet eller abort.