“KGB idag” är en bok om spioneri. Men den skiljer sig på en avgörande punkt från vanliga spionböcker. Den laddade handlingen är helt hämtad från verkligheten. “KGB idag” handlar visserligen om en organisation som upphört i sin dåvarande form. Men den sovjetiska hemliga polisens metoder lever kvar som en viktig bakgrund till det som händer i Ryssland idag. Där ju för övrigt många skurpelfria KGB-män idag skaffat sig maktpositioner i maffian eller näringslivet, maktpositioner som helt grundar sig på vad de lärde sig i KGB, de pengar de kunde lägga ebslag på där och det kontaktnät de byggde upp.
Economist skrev om “KGB idag” att boken gav “en så genomträngand ebahndling av den ryska hemliga polisen som det är möjligt att få utanför den hemliga världen”.
John Barron är en av västvärldens främsta kännare av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Han har bland annat arbetat vid Reader’s Digest i Washington.
Den svenska utgåvan av boken kom urprungligen 1984.
412 sidor. Inbunden. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur John Barrons förord till boken KGB idag:
Den som skriver om hemliga ting och vill bli tagen på allvar måste förklara sina källor, sina arbetsmetoder och sitt syfte, och framförallt komma med källhänvisningar.
Denna bok tog sin början en mörk, regnig kväll i november 1979 när major Stanislav Alexandrovitj Levtjenko kom till min bostad. Det var inte många dagar efter det att Levbenko hade flytt till USA från Tokyo, där han i nästan fem år hade befunnit sig i centrum för omfattande KGB-operationer. Han kände fortfarande av flyktens våndor, förlusten av sin familj och den slutgiltiga brytningen med sin kultur, och att han gett sig av till ett främmande samhälle som han uppfostrats att förakta.
Men från början uppträdde Levtjenko som en officer och gentleman, som en rysk patriot, som även om han börjat hata KGB och det sovjetiska systemet, fortfarande högaktade sitt fädernesland Ryssland och sina landsmän. Jag fattade genast sympati för honom. Vi pratade vid brasan och Iyssnade på grammofon, de flesta skivorna var okända för honom. Han bad att en del skulle spelas gång på gång – “Plaisir d’Amour”, “Parlez Moi d’Amour”, “Vår Gud är oss en väldig borg”, “The Battle Hymn of the Republic”.
Levtjenko hade bett att få träffa mig eftersom han läst en tidigare
bok som jag skrivit om KGB. Vid tvåtiden på morgonen tog han boken från min bokhylla och pekade på ett avsnitt som återger ett brev som skrivits från ett sovjetiskt mentalsjukhus av en ung universitetslärare, V. I. Tjernysjov. I brevet heter det:
“När man väl blivit begraven är det svårt att bevisa att man är i livet, – om det inte sker ett mirakel, så att någon öppnar graven innan man verkligen är död. Det är svårt att bevisa sin psykiska hälsa när man är innanför sinnessjukhusets murar.
Sedan jag avslutat kursen i mekanik och matematik vid LSU (Leningrads statliga universitet) arbetade jag som matematiklärare med titeln assistent vid Leningradavdelningen av Moskvainstitutet. Jag blev fascinerad av att samla böcker och skivor, skrev dikter för mig själv, noveller och filosofiska essäer. Jag skrev alltsammans på maskin och band in det i tre anteckningsböcker: dikter och aforismer, noveller och abstrakta utläggningar, filosofiska essäer och formuleringar av mina antikommunistiska idéer. Under de fem år jag skrev filosofiska reflektioner, lämnade jag dessa bara till två personer. I mars 1970 blev jag arresterad för “antisovjetisk propaganda”. En av dem som läst det jag skrivit, ångrade sig genast, och återfick sin frihet. Den andre, V. Popov, som gått ut Konstakademin, och vars brott var att han hade ritat en illustration till min bok, arresterades.
I fängelset undersöktes jag under trettio minuter, och en diagnos ställdes: kronisk schizofreni av paranoid typ. Jag fick inte träffa någon advokat, var inte närvarande vid rättegången, och fick under en och en halv manad inte ens reda på diagnosen. Min hustru berättade för mig om den under ett besök efter rättegången. Samma diagnos ställdes för Popov…
I Amerika blev Angela Davis arresterad. Vid det här laget känner hela världen till hennes öde, hon har advokater, och folk protesterar till förmån för henne. Men jag, jag har inga rättigheter, inte en enda gång har jag fått träffa en advokat, jag var inte närvarande vid rättegången, jag har inte rätt att klaga, jag har inte rätt att börja en hungerstrejk. Jag har själv sett hur man på sinnessjukhus binder protesterande fångar, som vägrar att inta mat eller “medicin”, ger dem injektioner så att de inte kan röra sig, och tvångs”behandlar” dem. En man vid namn V. Borisov har protesterat under de två senaste åren. De behandlar honom med aminazin, vilket medför förlust av personligheten, avtrubbat intellekt, utplånat känsloliv och minnesförlust. Detta är skaparförmågans död: de som får aminazin kan inte ens läsa efteråt.
Fastän jag är rädd för döden, så må de hellre skjuta mig. Hur vidrig och avskyvärd är inte tanken att de kommer att förnedra och krossa min själ! Jag vädjar till de troende. N. I. Broslavskij, en kristen, har försmäktat här i över tjugofem år. Och Timonin, vars enda brott består i att han hällt bläck i en valurna. De hånar Timonins religiösa känslor, de kräver att han skall avsvärja sig sin tro, annars släpper de inte ut honom. Kristna! Era bröder i Kristus lider. Res er upp för deras själar! Kristna!…
Jag är rädd för döden, men jag kommer att finna mig i den. Jag är fruktansvärt rädd för tortyr. Men det finns en tortyr som är värst, och som väntar mig – kemisk behandling av min själ. Det tjugonde århundradets vivisektörer kommer inte att tveka att ta ifrån mig min själ – kanske får jag förbli vid liv, men efter det här kommer jag inte att vara i stånd att skriva en enda dikt. Jag kommer inte att kunna tänka. Jag har redan fått veta hur man beslutat “behandla” mig. Farväl.”
Levtjenko förklarade, “Du förstår, jag är kristen.” Han anförtrodde mig också att hans mor var judinna, ett förhållande som han alltid hemlighållit för KGB och alla andra.
Även om han i hemlighet varit kristen i femton år var Levtjenko inte pacifist. Han ville kämpa mot KGB genom att för världen avslöja allt om sin verksamhet inom KGB. Han ville inte ha betalt, eller något annat som ersättning åt sig själv; han begärde bara att hans berättelse skulle återges korrekt. Med början i april 1980 tillbringade Levtjenko och jag tre veckor på Maui och sammanställde där hela hans livs historia; och vi talades ofta vid under de följande två åren. Dessa intervjuer utgör grunden till kapitlen 2, 3 och 4.
Levtjenkos redogörelse gav mycket mer än det som rörde hans eget fall. Han hade arbetat vid KGB-högkvarteret i Moskva, och i sovjetiska frontorganisationer som försökt manipulera fredsrörelser runt om i världen. Han visste vilka typer av spioneri som Sovjet för närvarande är mest intresserat av, de kännetecken som skiljer en KGB-officer från en äkta diplomat, och de tecken som avslöjar sovjetiskt inflytande i legitima organisationer. Sedan vi tagit del av hans redogörelser undersökte jag och mina medarbetare, huvudsakligen genom öppna källor, hur KGB stal avancerad teknologi och försökte påverka fredsgrupper. Dessa studier gav flertalet av de uppgifter som presenteras i kapitlen 5 och 6.
I mars 1980 avslöjade FBI att överste Rudolf Herrmann, som hade arbetat som illegal KGB-agent i Nordamerika i sjutton år, hade hoppat av. Jag skrev till Herrmann genom FBI, och i november 1980, redogjorde han i Williamsburg i Virginia för sitt livs historia. Kapitlen 7 och 8 återger denna berättelse.
En av överste Herrmanns viktigaste medarbetare var professor Hugh George Hambleton, en kanadensisk ekonom som arbetat som KGB-agent i 23 år. Sedan jag fått veta mycket om honom genom Herrmann, kontaktade jag honom, och han gick med på att låta sig intervjuas, vilket gjordes i Quebec i december 1980. Kapitel 9 berättar om honom.
Reader’s Digest publicerade i oktobernumret 1982 ett sammandrag av kapitel 6, om rörelsen för “frysning” av kärnvapenstyrkorna. Sammandraget tilldrog sig mycket stor uppmärksamhet och en viss debatt sedan president Ronald Reagan citerat det som ett av skälen till att han ansåg att Sovjetunionen försökte påverka rörelsen. Därefter fördömde olika sovjetiska talesmän fränt artikeln. Men så vitt jag känner till har ingen anfört något som helst belägg för att det skulle finnas ett enda fel i det som publicerades i Reader’s Digest.
Att så är fallet beror på det exceptionellt noggranna och skickliga utredningsarbete som redaktör G. William Gunn och utredningsmedarbetaren David Pacholczyk vid Reader’s Digest lade ned. Under nästan ett år arbetade de sex och sju dagar i veckan på att kontrollera fakta, läsa okänd litteratur och tråkig kommunistisk polemik, och intervjua olika personer, av vilka en del var fientligt inställda. De gjorde många egna upptäckter. En tryckande het söndagseftermiddag kom exempelvis Bill Gunn till mitt kontor med ett gammalt nummer av den kommunistiska tidningen Daily World och berättade: “Jag har hittat något”. En artikel i tidningen berättade att en viss Radomir Bogdanov hade talat för kongressmedlemmar på Capitol Hill i Washington. Jag visste, genom tidigare efterforskningar, att Radomir Bogdanov var veteran som KGB-överste. Det var vårt första belägg för KGB:s arbete bland amerikanska kongressledamöter till stöd för “frysningsrörelsen”. Representanthusets underrättelseutskott publicerade i december 1982 protokollen från de förhör som man hållit om sovjetiska “aktiva åtgärder”. Vid sidan av vittnesmålen finns bilagor som innehåller rapporter eller dokument som framlagts av CIA och FBI. I samband med slutkontrollen av några fakta studerade David Pacholczyk bilaga 11 i mitt kontor sent en kväll. Plötsligt utbrast han “Gode Gud! De har förfalskat dokumentet!” När bilaga 11 gjordes i ordning hade utskottet skickligt utelämnat vissa delar av originaldokumentet. Dessa delar avslöjade namnen på kongressledamöter som hade deltagit i nedrustningsmöten på Capitol Hill tillsammans med sovjetiska agenter. (En del av de uppgifter som detta utskott undanhöll allmän heten återfinns i slutet av kapitel 6).