“Så arbetar kommunistpartierna” är en kritisk granskning av kommunistisk ideologi, stratetgi och taktik.
Bokens första del behandlar svenska kommunistpartier (främst vänsterpartiet, men också KPML(r) och SKP), hur partierna växt fram och hur deras verksamhet utvecklats. Särskild uppmärksamhet ägnas extremistgruppernas verksamhet på företagen i samband med strejker och aktivitet på militära förband.
Bokens andra del innehgåller en genomgång av den marxistiska ideologin och en redogörelse för hur kommunisterna gripit och utnyttjat makten i ett antal länder.
Boken innehåller ett frågebatteri, som gör att den kan användas i studiecirklar.
Bertil Häggman är jur kand och författare till flera böcker om ideologi och revolutionär krigföring.
Jon Skard är cand polit, statsvetare och journalist.
172 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur boken:
Den svenska kommunismens historia
För att förstå svensk kommunism är det nödvändigt att närmare skärskåda den utveckling som Sverige har genomgått från slutet av 1800-talet. Landet var då ett förhållandevis fattigt och efterblivet land och den politiska utvecklingen gick långsamt. Från början av detta sekel gick emellertid den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen mycket snabbt. På femtio år har Sverige från att ha varit ett jordbruksland utvecklats till ett högindustrialiserat samhälle. Detta har naturligtvis inneburit svåra omställningsproblem. Det kan därför tyckas märkligt att Sverige har varit politiskt så stabilt. Två förklaringar till denna stabilitet är emellertid att Sverige under mycket lång tid har haft fred och att levnadsstandarden har ökat stadigt och nu är en av de högsta i världen. Det är mot denna bakgrund man måste se den svenska socialismens utveckling.
Den framväxande soccialdemokratin
Det var då den stora omställningsprocessen i Sverige började inledas som den svenska socialdemokratin började växa fram. Partiet var från början revolutionärt. I en resolution från partiets kongress 1891 heter det att det socialdemokratiska arbetarpartiet är ett revolutionärt parti. Partiet var under denna period ideologiskt starkt beroende av den tyska arbetarrrörelsen, men i början av 1890-talet började de första tendenserna till reformism förmärkas i södra Sverige, där Axel Danielsson 1892 publicerade en artikel, där han tog ställning för parlamentarisk demokrati och en fredlig väg till makten. Fyra år senare publicerade en av de ledande socialdemokraterna, HjalmarBranting, en skrift med titeln “rösträtt och arbetarrörelse”. I denna skrift pläderar Branting för revisionism och sedan denne övertagit ledningen av partiet genomgick detta också en utveckling i klart revisionistisk riktning. Den revisionistiska gruppen inom partiet mötte emellertid på hårt motstånd från en revolutionär vänsterflygel inom partiet under ledning av den gamle revolutionäre socialisten August Palm. I tidskriften “Brand”, som grundades 1898, inledde vänsterflygeln en våldsam antimilitär och revolutionär propaganda. Utgivaren av “Brand”, Hinke Berggren och hans närmaste man Schröder utstöttes 1908 från partiet. Samma år startades en tidskrift med namnet “Stormklockan”, som därefter blev den revolutionära vänsterflygelns organ. 1912 bildade oppositionen inom partiet en socialdemokratisk vänsterförening. De mest prominenta medlemmarna var Zeth Höglund, Karl Kilbom, Carl Lindhagen, Fredrik Ström och Ivar Wennerström.
Det kommunistiska partiets grundande
Motsättningarna inom det socialdemokratiska partiet ledde så småningom till dess sprängning. Vänsterföreningen bröt sig i februari 1917 ur partiet. En radikal minoritet bildade i maj 1917 Sveriges socialdemokratiska vänsterparti under Zeth Höglunds ledning. Det svenska kommunistiska partiet räknar sedan dess sitt grundande från maj 1917. Det nya partiet, vars partisekreterare var Fredrik Ström, gav sitt stöd åt de ryska bolsjevikerna och i juli 1919 anslöt sig partiet till Kommunistiska Internationalen (Komintern). Femton medlemmar av den socialdemokratiska gruppen i riksdagen anslöt sig till det nya partiet. Vid det nya radikala partiets kongress 1921 kom det till våldsam debatt och några av de mer kända partiledarna uteslöts. De uteslutna försökte till en början att arbeta med ett revolutionärt parti utanför Komintern, men då detta misslyckades återvände man till det
socialdemokratiska arbetarpartiet. Vid kongressen 1921 bildade majoriteten ett nytt parti som fick namnet “Sveriges kommunistiska parti, sektion av Kommunistiska Internationalen”. Vid valen hösten 1921 fick socialdemokratiska arbetarpartiet trettiosex procent av rösterna, det nya vänstersocialistiska partiet tre procent och kommunisterna fem procent och de övriga partierna femtiosex procent av rösterna.
1920-talet: Splittringens årtionde
Förhållandet till Komintern förblev ett problem inom det nybildade kommunistiska partiet och detta ledde 1924 till att även detta parti sprängdes. Nu uteslöts Zeth Höglund och Fredrik Ström som revisionister. Sedan även han försökt skapa ett självständigt vänstersocialistiskt parti återvände Zeth Höglund emellertid till socialdemokratiska arbetarpartiet. 1920-talet var en svår period för de svenska kommunisterna. Levnadsstandarden förbättrades ständigt och de revolutionära parollerna väckte allt mindre entusiasm. Partiets chef Karl Kilbom försökte då närma sig socialdemokraterna, vilket ledde till att en Moskvatrogen falang i partiet under ledning av Hugo Sillén och Sven Linderoth bröt sig ut ur partiet. En majoritet i partiet under Karl Kilbom och Nils Flyg fortsatte att verka under det kommunistiska partinamnet fram till 1934. Då bildade Kilbom, Flyg och hans anhängare det socialistiska partiet.
Före och under andra världskriget
Socialistiska partiet drabbades emellertid mycket snart av inre split och 1937 uteslöts Karl Kilbom och hans anhängare som därefter anslöt sig till socialdemokratiska arbetarpartiet. Under Nils Flyg utvecklades sedan partiet hastigt i nazistisk riktning. En av förklaringarna till kommunisternas svaghet i Sverige har sedan denna splittring varit att uppenbarligen majoriteten av de svenska arbetarna önskat en nationell revisionistisk socialism istället för den ideologiskt hårda typ av kommunism som företräddes av den Moskvatrogna minoriteten 1929. De stora framgångarna uteblev under 1930-talet och vid valen 1930, 1932, 1934 och 1936 fick kommunisterna mycket låga väljarsiffror. Vid andra världskrigets utbrott var SKP mycket försvagat. Efter det tyska överfallet på Sovjetunionen 1941 svängde emellertid stämningarna snabbt och redan 1942 kunde kommunisterna fördubbla sitt röstetal. Förändringar i den sovjetiska politiken och Kominterns upplösning i maj 1943 gjorde att partiet nu kunde uppträda mer nationellt och inte fullt så revolutionärt. Man började tala om en fredlig väg till socialismen. Samtidigt gjordes emellertid revolutionära uttalanden och vid partiets första kongress efter andra världskriget, 1946, uppmanade partiets ledare Hilding Hagberg medlemmarna att rusta sig för väpnad kamp.
“Vi har exempelvis hemvärnet, som vi kan beteckna som en demokratisk milis. Vi har 75.000 hemvärnsmän, och på detta område kan vi uträtta mycket. Var och en kan kosta på sig att genomföra tjugo övningstimmar per år. Likaså kan nu en arbetaryngling med vanlig folkskoleutbildning bli utbildad till befäl. Vi måste utnyttja dessa möjligheter…” I slutet av kriget och under de första åren efter kriget gjorde kommunisterna vissa framstötar om teknisk valsamverkan med socialdemokraterna, som emellertid avvisades. Trots detta kunde kommunisterna vid de första valen efter kriget 1946 uppnå den hittills största röstprocenten i sin historia, nämligen 11,2%. Kampen mot det nazistiska Tyskland under kriget hade givit kommunisterna hög prestige i hela världen och detta gällde också i Sverige.
Det finns emellertid anledning att hålla i minnet att denna prestige i mycket var oförtjänt. Sedan hösten 1939 hade Sovjetunionen en icke-angreppspakt och ett samarbetsavtal med det nazistiska Tyskland. När Hitler överföll Norge den 9 april 1940 visade Ny Dag sin solidaritet med Sovjetunionen med att ställa sig på ockupationsmaktens sida. Samma sak gällde i Norge där kommunisterna lanserat påståendet att de omgående sällade sig till motståndsrörelsen. Sanningen är att de i flygblad och resolutioner uppfordrade norrmännen att ögonblickligen inställa kampen mot tyskarna så att Norge kunde sluta fred med Tyskland. Först efter det tyska angreppet på Sovjetunionen 1941 kom kommunisterna med i den antinazistiska kampen.
SKP:s inställning till Hitlers Tyskland illustreras bäst genom några exempel på rubriker i tidningen Ny Dag några dagar före och i samband med det tyska angreppet på Danmark och Norge.
“Englands folk fördömer imperialisternas krig” (3 april 1940), “England minerar norska kusten. Oerhört övergrepp för att driva Norden i krig” (8 april), “Stämningen mot kriget utbreder sig i England” (8 april) och “Norge och Danmark ockuperas av Tyskland. Englands provokatoriska minering besvarades med snabb operation” (9 april).
Framgångarna i valet 1946 vanns framförallt i de stora städerna, Stockholm och Göteborg. En av de kommunister som invaldes i Göteborgs stadsfullmäktige, redaktör Nils Holmberg, var en av de tvåhundra svenskar, som före andra världskriget hade fått sin träning vid revolutionära skolor i Moskva. Andra kommunister som invaldes i riksdagen och som tränats i Moskva var Erik Karlsson, Fritjof Lager, Gustav Johansson och Gunnar Öhman.
Under andra världskriget hade kommunisterna varit mycket aktiva i Sverige. Detta gällde särskilt sabotage och spionage verksamhet. Många kommunister sändes till Sverige från det övriga Västeuropa och de kanske mest kända kommunistiska agenterna i Sverige under andra världskriget var Herbert Wehner, som nu är en av de ledande tyska socialdemokraterna, och Ernst Wollweber, som efter det kommunistiska maktövertagandet i Östtyskland blev säkerhetschef där.
Efter den kommunistiska Pragkuppen 1948 förlorade kommunisterna starkt i prestige. Så var även fallet i Sverige. Att den svenska säkerhetstjänsten hållit kommunisterna under stark uppsikt under andra världskriget framgick ocksa 1948 av en statlig utredning som då publicerades, “Betänkande angående säkerhetstjänstens verksamhet”. Säkerhetstjänsten uppgavs då i sitt centrala kartotek år 1944 ha haft 58.056 kommunister registrerade. Av dessa betecknades 1.085 som “särskilt farliga”, medan 6.025 betecknades som “aktiva medlemmar” och som “organiserade medlemmar” i partiet betecknades 30.619. De övriga angavs vara sympatisörer. 1950 och 1952 gjorde det kommunistiska partiet mycket dåliga val och blev nu vad det hade varit före andra världskriget, en obetydlig sekt. Det kalla kriget pågick för fullt och medlemssiffrorna minskade kraftigt. Den kommunistiska infiltrationen i fack föreningarna motarbetades av socialdemokraterna och 1952 hade man Iyckats minska detta inflytande i mycket hög grad. Redan 1953 började emellertid nya tongångar att förmärkas vid partiets sextonde kongress, som hölls en tid efter Stalins död. Man antog då ett nytt program och uttryckte önskningar om en fredlig övergång till socialismen. Folkfrontsidéer framfördes. Nya försök till närmande till socialdemokraterna gjordes mycket beroende på att man nu från sovjetisk sida tillät flera vägar till socialismen. När Krusjtjev gjorde sina uttalanden om en parlamentarisk övergång till socialismen vid det ryska kommunistpartiets tjugonde kongress 1956 tycks dessa uttalanden ha välkomnats med glädje av det svenska kommunistiska partiet. Krusjtjevs uttalanden om fredlig samlevnad accepterades också av det kommunistiska partiet, som dock träffades kraftigt av avslöjandena om Stalin och den sovjetiska aktionen i Ungern 1956. Samtidigt började också prokinesiska angrepp mot partiet förekomma från Sveriges kommunistiska arbetarförbund, en organisation som bildades i juni 1956. Den leddes av Set Persson, som 1953 uteslöts ur SKP för sina stalinistiska åsikter. I SKA ingick då som ledare en kommunist, som senare skulle bli en av de ledande maoisterna, Nils Holmberg.
Efter Set Perssons död 1960 tynade SKA bort. Dess bildande var emellertid en förvarning om senare maoistiska utbrytningar.