Det sena 1960-talets radikala studenter såg marxim, centralplanering och kommunism som lösningar på alla problem. Idag faller de stater som byggts upp på marxismens grund ihop som korthus. Både i det demokratiska västerlandet och i de tidigare kommunistiska staterna råder en förkrossande enighet om det marxistiska systemets skuld till det ekonomiska och moraliska sammanbrottet i Öst.
De som gick i bräschen för marxismen 1968 har inte försvunnit. De har genomfört den “långa marschen genom institutionerna” och sitter idag på ledande poster inom förvaltning, kulturliv och media. Då var de medlöpare. Vad är de idag?
Det är den brännande fråga som Bertil Häggman tar upp i “Medlöparna”. Han berättar om namn som var okända på studentvänsterns 1960-tal, men idag är kända på ledande positioner inom departement, ämbetsverk, media och kulturliv.
Bertil Häggman är jurist och författare. Han är född 1940 och har skrivit ett flertal böcker som behandlar bland annat kommunistisk ideologi och utrikespolitiska frågor.
131 sidor. Pris 130:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 170:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer bokens förord:
Under Andra världskriget publicerades boken Nazismen iSverige av Holger Carlson. Den blev ett standardverk om organiserade nationalsocialister och medlöpare i vårt land. 1961 kom Armas Sastamoinens bok Nynazismen ut, som följde upp utvecklingen under de femton åren efter Andra världskriget.
Både Carlsons och Sastamoinens böcker var värdefulla uppslagsverk om anhängarna av en totalitär ideologi, som under flera årtionden utgjorde ett allvarligt hot mot de parlamentariska demokratierna. Efter Hitlers självmord i bunkern i Berlin 1945 och Nazitysklands kapitulation utreddes en lång rad nationalsocialistiska brott mot freden och mänskligheten. Flera av de högsta nazistledarna ställdes inför rätta och några dömdes till döden och avrättades, sedan de befunnits skyldiga vid rättegången i Nürnberg.
Det finns anledning att se paralleller när de kommunistiska regimerna bryter samman. Nu är det dags att göra upp med en liknande totalitär ideologi, den kommunistiska, och denna gång med de organiserade kommunisterna i Sverige och deras medlöpare inom den socialistiska vänstern. Det finns många som hoppas på att kommunistledarna i öst ställs inför rätta. En, Ceausescu, har redan dömts och avrättats.
Sedan Berlinmurens fall 1989 har det sovjetiska kolonialväldet i Öst- och Centraleuropa rasat samman. Polen, Tjeckoslovakien och Ungern har förvandlats till parlamentariska demokratier. Östtyskland är återförenat med Västtyskland till en tysk demokrati och i Bulgarien och Rumänien har hatade diktatorer störtats. Den bulgariske ledaren, Zjivkov, har ställts inför rätta.
Kommunistregimen i Albanien har försvagats. Nicaraguas diktator Ortega har förlorat makten i demokratiska val. För att behålla kontrollen tvingades de kinesiska ledarna massakrera de demokratiska studenterna på Den himmelska fridens torg i Peking 1989.
Under hela efterkrigstiden har den socialistiska vänstern konsekvent undvikit att kritisera kommunistiska regimer. Många har istället för tystnad valt att aktivt stödja de kommunistiska diktaturerna. Många har rest i kommunistiska länder med kostnader betalda av regimen och efter hemkomsten propagerat för den regim de besökt.
Jag har valt att kalla de som på olika sätt dragit på sig skuld och ansvar för medlöpare. En strikt definition av medlöpare har varit: en person som utan att vara medlem i ett kommunistiskt parti i det fördolda stöder kommunistiska regimer. Den typiske medlöparen har varit den som arbetar i Moskvastyrda internationella kommunistiska frontorganisationer. Men det säger sig självt att det finns grader av medlöperi. Somliga kan t o m vid något tillfälle ha kritiserat kommunistiska regimer. Men det har då rört sig om tillfilliga förlöpningar.
Utanför Sverige finns det en hel del skrivet om medlöperi. Paul Johnson och Paul Hollander har skrivit insiktsfullt om vänstermedlöperi. Andres Küng var i Sverige tidigt ute med boken Vindens barn (Timbro 1983), som skildrade vänsterresenärer från hela världen, som hyllade kommunistiska diktaturer efter besök där. Küngs bok kom innan regimerna i öst föll och den kan idag ses som närmast profetisk.
DN-journalisten Staffan Skott har synat vänsterpartiets förflutna 1917-1989 (Liken i garderoben, Tiden); Per T Ohlson på Sydsvenska Dagbladet har detaljstuderat vänstern och debatten om Golfkriget (Landet utanför, Timbro).
Varför har vänstermedlöperiet kunnat pågå nästan opåtalat i över 40 år i Sverige? Jag skriver nästan eftersom det har funnits kunniga och insiktsfulla kritiska röster: Jan Gillberg, Kay Glans, Fritjof Haglund och Andres Küng. Men vilka är medlöperiets grunder?
Pacifistiska strömningar kopplade med en förrädisk Münchenanda har alltid spelat en väsentlig roll. Hellre kompromisser med diktatorer (av det “rätta” slaget) än att försvara demokratin. Sveriges närhet till det sovjetiska imperiet har enligt detta resonemang gjort Sverige sårbart. Det har gällt att stryka regimerna medhårs.
Antiamerikanismen är djupt rotad hos medlöparna. Tanken att den amerikanska smältdegeln är kulturellt underlägsen Europa och att den amerikanska masskulturen hotar att dränka Europa ligger djupt. Frågan blir osökt om Europa, som stått fadder åt nationalsocialism, fascism och kommunism, har så mycket att yvas över. Vänsterns USA-hat är i mycket en strömning som ligger i nivå med det nationalsocialistiska USA-hatet. Ytterligheterna berör varandra: “Jag ser inte någon större framtid för amerikanerna. Enligt min uppfattning är det ett förfallet land. Och det har sina rasproblem och sina sociala orättvisor… Mina känslor mot amerikaner är hat och äckel… Hur kan man förvänta sig att en stat som den skall hålla ihop. . . ett land där allting är byggt på dollarn.” Svensk vänster? Nej. Adolf Hitler 1942.
Att föra fram en tes om den svenska vänstems medansvar för förtryck, massmord och miljökatastrofer i de f d kommunistiska diktaturerna väcker givetvis häftigt motstånd från dem som känner sig träffade. Vänstern tar fram McCarthy ur malpåsen. De stackars förföljda. Egentligen har de det värre än fångarna i Gulag. Att förorda en diskussion om vänsterns skuld är liktydigt med att på Stalin- och Maomanér kräva offentlig avbön. Men samtidigt går det att förstå de hysteriska försvarsreaktionerna. Det är aldrig roligt att ha fel.
Men socialismens kollaps gör det nödvändigt att ställa frågor: Vilken moralisk skuld har de medlöpare som främst under 1960- och 1970-talen försvarade de socialistiska systemen och massmordsideologin? Har vänster medlöpare en skuld till de förtryckta folken?
Medlöparna gav valda socialistiska regimer politisk och moralisk legitimi tet i vårt land. Enpartisystem kunde därmed hålla sig kvar vid makten. Fattigdom, förtryck, massmord blev följden. Som en jämförelse med tystna den i Sverige kan nämnas att de tyska socialdemokraternas historiska kommission vid ett seminarium våren 1991 släppte fram en representant för den ryska demokratiorganisationen “Memorial”, som angav antalet offer för den sovjetiska kommunismen till 68 miljoner. En för oss närmast ofattbar siffra. Motfrågan måste bli: hur många dödsoffer krävde McCarthyismen?
Kan man tiga om eller direkt stödja totalitära kommunistiska system och sedan hävda att stödet bara har varit ord och inte gärningar och därför frita sig från skuld? Svaret är naturligtvis nej. Syftet med denna bok om efterkrigstidens medlöperi från vänsterns sida är inte bara att upplysa med syftet att misstaget inte skall upprepas. Den syftar också till att väcka debatt. Ett av målen är att bidra till att marginalisera medlöparna i debatten. Här har förlag, tidningar, radio och TV ett stort ansvar. Att låta medlöparna dominera debatten är att inte ta hänsyn till deras skuld och ansvar för katastroferna i Öst.
Risken finns att medlöperiet fortsätter. Revolutionsromantikerna för över sina sympatier från socialistiska regimer till diktaturer och s k befrielserörel ser i tredje världen, som är attraktiva för att de är antiamerikanska och antivästliga. Irak och Iran är exempel på sådana regimer. En stor del av boken handlar om medlöperiet med Hanoiregimen och Röda khmererna i Kambodja under kriget i Sydostasien 1965-75. Måtte det bli en ögonöppnare för många om nyvänsterns medlöperi, som fortfarande hyllas i vissa kretsar.
En medlöpare som tar avstånd från vad han/hon skrivit och gjort borde accepteras åter till det demokratiska samfundet, men det finns många “skelett i garderoben” hos den vänster som så länge tigit om förtrycket i Öst och rentav stött regimerna där. Och som inget ångrar.
Bertil Häggman