Artikel av Bertil O. Wedin ur Contra nummer 5 1996
Contras medarbetare Bertil O. Wedin, som presenterade sig i förra numret, redogör här för sina misslyckade försök att informera svenska myndigheter om händelser som rör mordet på Olof Palme.
År 1967 startades i Stockholm, på uppdrag av dr Marcus Wallenberg, en nyhets- och utredningsbyrå med namnet Näringslivets Information (NI) och adress Drottninggatan 80. I samband med Skandinaviska Enskilda Bankens tillblivelse på nyåret 1972 blev byrån bolag med namnet Press-Extrakt AB och dotterbolag till Företags-Aktuellt AB, båda med adress på Stureplan 2, senare Kungsgatan 27. Byrån bevakade nyhetsmedia, det politiska skeendet och säkerhetsrelaterade händelser och fenomen, och den utgav en journal, Mediasammandrag (MSG), som utkom fem gånger i veckan och fick rykte om sig att vara en pålitlig informationskälla. Tryckning och distribution sköttes av banken till 1973, därefter av Sveriges Industriförbund.
Jag fick uppdraget att starta byrån, och jag blev dess chef och redaktör för journalen under nio år, till månadsskiftet februari/mars 1976. Till mina uppgifter hörde också kartläggning av utländsk subversion i Sverige, och jag konsulterades av såväl myndigheter som enskilda industriintressen.
”Aktiva åtgärder”
Både byrån och jag blev föremål för sovjetiska så kallade aktiva åtgärder, och i oktober 1969 försökte sovjetisk underrättelsetjänst värva mig till olaglig spionageverksamhet i Sverige och erbjöd mig en tjänst vid Sveriges Radio TV. När försöket misslyckades, blev den sovjetiska fientligheten drastisk och föranledde motåtgärder från Säkerhetspolisens (SÄPO) sida.
På hösten 1971, inför S-E-Bankens start, blev jag i dr Wallenbergs namn ombedd att acceptera att byrån omorganiserades samt att jag underställdes hans son, Marc Wallenberg jr, för vilken jag fick särskilda uppdrag i bankhuset, men bara några dagar senare hittades han skjuten till döds utanför Stockholm. Som en direkt följd av hans bortgång kunde sovjetiska intressen få del i ägandet och med tiden inflytande över byrån.
År 1974 meddelade mig SÄPO att sovjetisk underrättelsetjänst verkade förbereda någon omfattande aktion mot mig, och att en Nikolaj Sazjin, KGB-officer vid den sovjetiska presstjänsten APN i Stockholm, antogs vara sysselsatt med planeringen och möjligen hade för avsikt att få personlig kontakt med mig. Jag fick en skriftlig inbjudan, formellt från Olof Palme i egenskap av partiordförande, till en mottagning med smörgåsbord på Hotel Anglais. Palmes ”internationelle sekreterare” Pierre Schori, tog emot mig med stor artighet och bad, efter ett långt samtal, att få introducera Nikolaj Sazjin, som hade väntat i bakgrunden.
När Sazjin efter detta bevakades kunde man notera, att han i sin kommunikation med medhjälpare beskrev mig med namnet ”Welsh”.
Här på Drottninggatan 80 startades dem informationsbyrå som togs över av KGB natten till den 1 mars 1976, precis tio år före mordet på Olof Palme.
Natten till den 1 mars 1976 , ”the Welsh national day” och precis tio år före mordet på Olof Palme, besöktes några ledande svenska nyhetsmedia av två icke-svenskar som presenterade en påhittad historia, enligt vilken jag på amerikanska CIAs uppdrag värvade legosoldater i Sverige för tjänstgöring i Afrika.
Jag kallades till ett möte med Press-Extrakts styrelse. VD var den man, som 1969 hade försökt värva mig till sovjetisk underrättelsetjänst och Sveriges Radio TV. Han meddelade att jag var avstängd från min tjänst för att jag hade ”ådragit” mig ”ofördelaktig publicitet”. Publiciteten hade fabricerats och presenterats så att företaget/byrån inte nämndes.
Den som i dr Wallenbergs namn hade engagerat mig i företaget, en Lars Göran Hansson, fanns inte tillgänglig och var inte längre i S-E-Bankens tjänst. Nikolaj Sazjin försvann från Sverige.
Uppsatsen stals
Min fru och jag flyttade till England, där jag länge hade uppdrag som utrikespolitisk konsult åt Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och svenska storföretag och där jag senare knöts till brittiska institutioner som konfliktanalytiker och 1983 blev Deputy Director för Foreign Affairs Research Institute i London.
På lediga stunder förberedde jag en engelskspråkig uppsats om otillbörliga sovjetiska aktiviteter i Sverige. Detta blev känt och föranledde ytterligare sovjetiska fientligheter. Dessa leddes inledningsvis av en Igor Titov, chef för KGBs political intelligence i London. Han utvisades från Storbritannien i april 1983.
Titovs kodnamn för mig var ”Boda”. som är spanska för ”bröllop” och som möjligen valts för att mitt efternamn, när det uttalas av britter, ofta låter som ”wedding”, bröllop.
Den 22 juli 1985, drygt ett halvår innan Palme mördades, stals från mitt hem i England ett av mig maskinskrivet utkast med arbetstiteln ”Undue Soviet Activities in Sweden 1975–1985”. Det var min avsikt att försöka få texten publicerad i februari 1986, tio år efter händelserna, som hade föranlett min flyttning från Sverige. Texten började med orden ”The night before the first day of March 1976…”
Min familj och jag beslutade att flytta till norra Cypern, där vi sedan länge hade ett andra hem. När vi vid slutet av 1985 lämnade England, hade jag upphört att tänka på det stulna utkastet. Jag blev heller inte påmind om det när vi på Cypern, på morgonen den 1 mars 1986, fick höra över BBC-radion att statsminister Palme hade skjutits till döds i Stockholm.
Den 13 mars, mindre än två veckor efter mordet, blev jag uppringd av Jan Mosander vid Sveriges Television, som undrade om jag hade någon idé om varför och av vem Palme hade mördats. Då hade jag ännu inget uppslag. Mosander bad mig kontakta honom, om jag fick något tips eller någon ledtråd. Jag svarade att jag i så fall skulle lämna min information till ansvariga svenska myndigheter.
När, enligt nyhetsförmedlingen, den svenska statsmakten hade bett den internationella allmänheten om frivillig hjälp med mordfallet, startade jag med egna medel och på obetald tid en egen undersökning.
”En annan mördare”
Från en brittisk, icke-officiell, källa fick jag tips om en möjlig mastermind, en tysk kvinna, och när jag under en tid hade sökt uppgifter om henne, förflyttningar och umgänge före och efter mordet, fick jag det första av flera hot. När två av mina barn och jag intog lunch på en uteservering vid Kyrenias hamn på Cypern, kom en europeisk man fram, satte sig objuden och sade till mig på engelska:
–I know that you are hunting for Palme’s murderer, and so am I, but another murderer, and he is here, and he will be shot, not by me, I cannot shoot, my hands are too small, but there are others in countries nearby who are willing to shoot and capable of doing so.
Jag fick mannen fotograferad och skuggad, och senare hans tillhörigheter genomsökta. Bland dessa fanns fotostatkopior av svenska tidningsartiklar med bilder på mig. Mest intressant var en handskriven notering i ”datum”-rutan på ett svenskt missiv med vilket artikelbunten var ihophäftad. Där stod ”860217”. Således, om dateringen inte var ett misstag, hade sammanställningen gjorts elva dagar innan Palme mördades. Detta antydde att de för statsministermordet ansvariga på förhand hade räknat med att jag skulle komma att undersöka mordfallet.
Byrån var även verksam på Stureplan 2. Uppgifterna om byrån fanns i ett manuskript som stals i England ett halvår innan mordet på Palme. Denna stöld och mordet innebar att avslöjande uppgifter om Sovjets illegala verksamhet i Sverige stoppades.
Mannens hänvisning till ”another murderer” tolkade jag som att jag, efter min död, skulle bli utpekad som Palmes mördare.
Ytterligare hot följde. Ett var drastiskt och riktat mot familjen. Vidare genomsöktes hemmet av en annan europeisk man, när han felaktigt trodde sig inte vara bevakad. Jag kunde identifiera honom. Han hade ganska nyligen avskedats från sitt europeiska hemlands krigsmakt, då hans överordnade hade betraktat honom som en säkerhetsrisk.
Jag kunde spåra några av de fientliga åtgärdernas iscensättare och lyckades finna varifrån de dirigerades. De leddes av en engelsman, som med falska referenser hade lyckats hyra ett hus med särskild prestige som skyddade hans verksamhet. En av hans medhjälpare var en tysk, som återkommande tog sig över gränsen till den södra sidan av Cypern. Tysken bodde i en bergsby några kilometer från engelsmannens hyrda ställe.
Från min brittiska källa fick jag veta, att den misstänkta tyska kvinnan någon tid efter mordet på Olof Palme hade vistats i samma by. När engelsmannen fått veta att jag kommit honom på spåren försvann han med första flyg, men då hade jag redan uppgifter om hans permanenta adresser. Hos det lokala televerket gick jag igenom deras noteringar om de utlandssamtal han hade beställt. Han hade flera gånger ringt till ett stockholmsnummer, vilket innehades av Anders Larsson.
Snart fick jag från Sverige veta att denne Anders Larsson hade förhörts av den svenska polisen som starkt misstänkt för att på förhand ha känt till mordet på statsministern. Enligt säkra uppgifter hade engelsmannen och Larsson länge arbetat för sovjetisk underrättelsetjänst, ofta tillsammans.
Ville inte ta emot
Jag hade nu ett ganska omfattande material, som enligt min mening skyndsamt borde ges till polisens mordutredare hemmavid. Det bestod av fotografier, bandupptagningar, känsliga uppgifter om personer som möjligen skulle acceptera att vittna i en svensk domstol, samt mina förklaringar och noteringar på svenska.
Stor var min förvåning, när jag fann att berörda svenska myndigheter inte ville ta emot mina uppgifter om Palmemordfallet, i varje fall inte mot kvitto, heller inte över telefonen. Enligt första ambassadsekreteraren Annika Svanholm vid Sveriges ambassad i Ankara kunde jag skicka mina uppgifter till beskickningen med post, men jag skulle inte få bekräftelse på att de hade mottagits. Alternativt kunde jag resa till Ankara och lämna min information till ambassadens reception, men – igen – utan att få något bevis på överlämnandet. Hon beskrev det som ”fullständigt uteslutet” att någon ambassadtjänsteman skulle komma till Cypern för att hämta mitt material.
Sveriges ambassad i Israel, vilkens diplomater återkommande besökte Cypern, meddelade att ingen av dessa skulle mottaga min information vid ett sådant besök.
Jag skrev flera brev till rikspolisstyrelsen med meddelandet att jag hade uppgifter om Palmemordfallet, samt att jag ville överlämna dessa. Inget av breven besvarades. Många telefonmeddelanden med samma innehåll till svenska myndigheter lämnades obesvarade. När jag över telefonen frågade polisbefäl vid rikspolisstyrelsen om min information var censurerad osedd, fick jag bara tystnad till svar. När jag ringde rikspolisstyrelsen, utan att presentera mig och bad att få lämna uppgifter om Palmemordfallet, svarade en dam att det skulle gå bra. När hon på begäran fick mitt namn ändrade hon sig dock och sade, att hon ”inte kunde” mottaga någon information ifrån mig samt att hon omedelbart måste lägga på luren, vilket hon gjorde.
Min fru, som är brittisk, men talar och förstår svenska, lyssnade på flera av dessa samtal från en sidolur och anmärkte att mina landsmän ”måste ha blivit galna”. Vid den tiden publicerade både The Wall Street Journal och The Economist omdömet, att Sverige blev som ett ”mad house” när dess myndigheter försökte handlägga säkerhetsrelaterade ärenden som Palmemordfallet och ubåtskränkningar.
Sovjetiska intressen skyldiga
Min familj och jag besöktes på Cypern av en svensk man som sade sig ha varit verksam inom en svensk säkerhetstjänst. Som enda bevis för detta gav han några allmänt okända uppgifter om mina tidigare säkerhetsrelaterade uppdrag för svenska myndigheter.
Det var ”känt”, sade han, att jag hade gjort en undersökning av Palmemordetfallet samt att jag var på rätt spår. Hans uppdrag var dock inte att mottaga mina resultat. I stället hade han kommit för att meddela att de som var ansvariga för mordet på statsministern kände till att jag hade uppgifter om deras skuld. Därför avsåg de att mörda även mig. Risken för att de skulle lyckas med detta vore störst, sade han, om jag besökte Sverige. Jag var därför ombedd att under en lång tid hålla mig borta från fosterlandet.
För att skingra eventuella missförstånd och försöka få till stånd klarspråk, meddelade jag besökaren att – enligt mina undersökningsresultat – sovjetiska intressen var skyldiga till mordet på Palme. Han svarade att KGB ”självklart” var skyldigt.
–Var det min undersökning efter mordet på statsministern som gjorde att sovjetiska intressen kände sig hotade av min vetskap eller var det något som jag hade känt till redan innan mordet begicks? frågade jag.
–Bådadera, svarade svensken, du samlade på dig känsliga uppgifter under din tid i Sverige.
–Något särskilt? undrade jag.
–Det kan jag inte svara på, sade han.
Under cirka sju månader återkom svensken till mitt hem flera gånger. Vid varje tillfälle upprepade han att jag riskerade att bli dödad om jag kom till Sverige.
När han i april 1987 hade fått veta att jag flugit till Norge, for han till mitt hem i Kyrenia och verkade, enligt min fru, vara mycket upprörd. Han bad henne att skyndsamt ringa mig i Norge för att igen varna att jag kunde råka mycket illa ut, om jag fortsatte resan över gränsen till Sverige.
Censur och refusering
Innan jag reste till Norge hade jag telefonkontakt med två av mina svenska vänner, båda för detta diplomater. Den förste reagerade på min beskrivning av refuseringarna med att ringa till någon han kände inom den svenska polisledningen. Han fick beskedet att min information inte kunde mottagas, samt att inga skäl till detta kunde ges. Den andre före detta diplomaten meddelade mig bedömningen, att någon inom regeringen eller UDs ledning hade lyckats få mitt material censurerat osett med någon hänvisning till att en handläggning av det skulle kunna ”skada Sveriges internationella relationer och anseende”.
Oclså på Kungsgatan 27 har byrån varit verksam. Pierre Schori, förre vpk-riksdagsmannen Jörn Svensson m fl har hindrat att nyckeluppgifter från byråns förre chef Bertil Wedin har handlagts av polisen. Uppgifterna stals hos Wedin när han låg medvetslös på sjukhus. Sedan kunde Wedin framställas som PKK-spårets upphovsman i statssubventionerade svenska media. PKK fanns inte omnämnt i materialet.
Från Cypern ringde jag därefter till UD och bad att få lämna mina uppgifter om statsministermordet till Pierre Schori, som nu var kabinettssekreterare. Denne svarade mig genom sin sekreterare:
–Din information kommer aldrig att mottagas, varken nu eller någonsin senare.
Inget skäl gavs.
Från Oslo ringde jag till den svenska rikspolisstyrelsen vid vilken en hr Stålnacke över telefonen bekräftade att denna myndighet hade mottagit såväl brev som telefonmeddelanden från mig med min vädjan om att få överlämna uppgifter om Palmemordfallet. Jag erbjöd mig att på egen bekostnad fara vidare till Stockholm för att överräcka mitt material, om ni bara någon kunde lova att ta emot mig, om jag kom.
–Om ni kommer, svarade han, blir varken ni eller era uppgifter emottagna.
Inte heller denna gång gavs något skäl.
Ett brev från mig till dåvarande statsministern Ingvar Carlsson är ännu obesvarat.
I mars 1992 tog jag upp saken i ett långt brev till Carlssons efterträdare, Carl Bildt. Efter tre månader svarade han kort, att mitt brev inte skulle föranleda någon åtgärd från hans eller regeringens sida. Under ett telefonsamtal (som jag tog upp på band) med en av hans medarbetare, en sakkunnig Morhed, svarade hon jakande på min fråga om min information om Palmemordfallet fortfarande var censurerad osedd. Hon tillade:
–Såvitt jag förstår vill ingen ta del av det.
Sent år 1992 for jag till Stockholm för att besöka min sjuka mor. Hon berättade att Pierre Schori skulle tala på ett möte i närheten. Jag träffade honom och han konverserade artigt, men ville tydligt undvika att Palmemordfallet berördes.
På fredagsmorgonen den 4 december 1992, när min mor hade förts till sjukhus, ringde jag till rikspolisstyrelsen – först utan att presentera mig – och frågade om jag kunde komma inom en halvtimme för att lämna de uppgifter jag hade om Palmemordfallet. Jag tillade att jag bodde i utlandet och var bokad för återresa med flyg den kommande söndagen. Ett polisbefäl svarade att det skulle gå bra, men när jag på hans begäran hade lämnat mitt namn ändrade han sig och sade plötsligt komma ihåg att alla på avdelningen stod med rockarna på för att fara hem och påbörja tidigarelagd veckoslutsledighet. På min förfrågan sade han också att det vid rikspolisstyrelsen inte heller fanns någon vakthavande tjänsteman, som kunde mottaga uppgifter om statsministermordet.
År 1994 fick jag veta, att förre ASEA-dirketören Åke Liljefors hade blivit medlem av någon ”kommission” med uppgift att granska ”Palmeutredningen”. Jag har under mina tidigare verksamheter lärt känna direktör Liljefors, och jag ringde nu från Cypern till hans hem utanför Stockholm. Efter att ha meddelat att jag hade uppgifter som censurerats osedda, bad jag att få skicka dessa till honom med post. Han ville att jag skulle vänta med detta. Först skulle han skriva till mig, sade han. Det har han ännu inte gjort.
Plötsligt sjuk
Efter återkomsten till Cypern från Norge 1987 placerade jag mitt material om mordfallet i ett stort packkuvert, som jag förvarade gömt på ett kontor i turkiska Nicosia och tog hem när tillägg behövde göras samt när jag emellanåt träffade en brittisk vän till mig. Denne hade accepterat att hålla sig underrättad om mina undersökningsresultat för att försöka föra dem vidare, om jag skulle bli oförmögen att göra det. På kuvertet hade jag skrivit ”Rikspolisstyrelsen, Stockholm, Sweden”.
I augusti 1987, efter ett misslyckat försök från min sida att få materialet överlämnat till svensk FN-polis på Cypern, fick jag med posten ett brev från den svenska Ankara-ambassaden med beskedet att mina försök att medverka till Palmemordfallets lösning hade varit ”tillfyllest”. Jag hämtade informationspaketet från Nicosia för att lägga in en kopia av brevet och hade ett möte med min brittiske vän för en förnyad genomgång av materialet.
På måndagen den 31 augusti 1987, när jag avsett att återföra paketet till Nicosia, insjuknade jag plötsligt och fördes med ambulans till sjukhus där läkarna konstaterade att jag hade farligt högt blodtryck. När ingen medicinering hjälpte, fick min fru beskedet att mitt liv inte kunde räddas.
Medan vi var på sjukhuset stals informationspaketet från mitt arbetsrum i hemmet. Under en vecka låg jag mestadels medvetslös. Den 14 september hittades min brittiske vän död i sin säng. Hans blodtryck hade blivit för högt.
När ambulanspersonal anlände uppmärksammades en man, som genomsökte den avlidnes arbetsrum. Mannen kunde identifieras. Han var den som hade genomsökt mitt hem. Att jag överlevde var enligt läkaren ”ett mirakel”. Utan ”miraklet” hade mina uppgifter om Palmemordet helt försvunnit.
”Uppdrag: Olof Palme”
Senare år 1987 utkom i Sverige på ett statssubventionerat förlag Uppdrag: Olof Palme, skriven av två journalister vid den statssubventionerade Malmö-tidningen Arbetet. En av dem hade vid den tiden ett nära politiskt samarbete med kabinettssekreterare Pierre Schori.
I boken bekräftades att, när jag hade ringt från Cypern och bett att få ge min information om Palmemordfallet till ”en hög UD-tjänsteman”, denne genom sin sekreterare hade svarat att mina uppgifter varken då eller någonsin senare skulle mottagas. Författarna försökte projicera refuseringen som på något sätt föredömlig genom att jag beskrevs som hopplöst oförenlig med hemmasvenskarnas polito-moraliska ideal. Som exempel nämndes bland annat att jag gör ”täta besök på exklusiva nattklubbar” och ”bor i en kostsam privatvilla”. (Inom parentes kan jag nämna att jag aldrig går på nattklubb, och att hyran för familjens bostad var 1.500 kronor i månaden).
I boken nämndes, att en turkisk tidning, Hürriyet, hade publicerat uppgifter enligt vilka namngivna PKK-medlemmar hade varit skyldiga till mordet på Palme, och författarna ställde i utsikt att jag varit tidningens källa.
Vid den tiden hade jag aldrig besökt Turkiet, och tidningen Hürriyet var för mig okänd. I mitt censurerade och nu stulna material fanns ingen uppgift om PKK. Hürriyet-artikeln hade publuicerats den 3 september 1987, alltså då jag ännu låg sjuk. Således skrevs boken efter stölden och mitt insjuknande.
Artikelförfattaren Bertil O. Wedin kallas ”svartskallen” av sina turkspråkiga grannar.
Senare fick jag reda på att författarna anlitat en norrman som varit i kontakt med flera tidningar, bland annat brittiska, och sagt sig företräda mig och felaktigt uppgivit, att jag ville sälja mina uppgifter om Palmemordfallet. Han hade bett om ett så högt pris och presenterat sig så ofördelaktigt, att samtliga redaktioner avvisade hans tomma erbjudande. Bokens författare nämnde inte norrmannen, utan skrev att jag hade tagit dessa kontakter. Med denna fabricering kunde passusen om Hürriyet verka trolig.
Desinformationskampanj
Detta visade sig vara början på en omfattande, statssubventionerad publicitetskampanj med syfte att felaktigt få mig att framstå som det så kallade PKK-spårets upphovsman. Desinformationskampanjens har förts i Arbetaren, Arbetet, Ord och Bild, Proletären, Svenska Dagbladet, material från TT, Sveriges Radios Kanalen och tidningen Vi.
Med allt större bestämdhet hävdades att jag hade försökt lura Sveriges polis och regering och resten av världen att tro på ett påhittat och felaktigt ”PKK-spår”. Detta förenades med en ytterligare fabricering: att jag skulle arbeta för eller samarbeta med Turkiets säkerhetstjänst. Kombinationen fick en mordanstiftande karaktär, säkerligen medvetet och därmed med avsikt, eftersom det måste ha varit känt i Sverige att PKK bedrev en omfattande mordverksamhet, i synnerhet i Främre Orienten där jag bodde med familj, samt att de prioriterade målen för denna verksamhet var personer som arbetar för eller med Turkiets säkerhetstjänst.
I Svenska Dagbladet av den 9 juni 1987 inte bara ställdes i utsikt, utan påstods, att jag hade sålt uppgifter om PKK till Hürriyet. Enligt tidningen hade jag haft ”goda förbindelser” med Turkiets säkerhetstjänst. Till detta lade SvD ur luften tagna uppgifter om att jag i England hade träffat Ebbe Carlsson, som då från mig skulle fått sin idé om PKKs ansvar för mordet på Palme.
Veckan därpå upprepade PKK-ledaren Abdullah Öcalan Svenska Dagbladets falska uppgifter i ett mot mig hotfullt uttalande från Libanon. Ett liknande uttalande gjordes av en ledande kurd i Sverige.
Desinformationskampanjen var tydligen också ägnad att avleda uppmärksamheten från det viktiga faktum att den svenska statsmakten (Pierre Schori i synnerhet) otillbörlligen hade hindrat information om statsministermordet från att bli mottagen för handläggning.
I apil 1987 sade dåvarande vpk-riksdagsmannen Jörn Svensson i en TV-debatt: ”Mordet kommer aldrig att klaras upp”. I augusti 1988, i ett öppet brev i Aftonbladet till dåvarande regeringspartiets ledning, beskrev Svensson som förra justitieministern Anna-Greta Leijons värsta försyndelse, att hon skulle ha tillåtit att polisen mottog information från mig om Palmemordfallet. ”Sådant kan inte accepteras”, skrev han, och implicerade att hans kommunistparti vore berettt att störta regeringen, om den inte effektivt hindrade att mina uppgifter nådde polisens handläggare.
I en del av kampanjens publicitet har jag själv framställts som på något sätt skyldig till mordet, men detta har inte förenats med något förslag om att jag skulle få meddela min uppgifter till berörda myndigheter.
Två mord planerades
Det är inte bara min information som har censurerats otillbörligen. Såvitt jag förstår har regeringsmakten låtit sopa under mattan många av de offentliga utredarnas resultat. År 1989 avslöjades bevis för att en sovjetisk diplomat, tillika KGB-officer i Stockholm, hade känt till mordet på förhand. Utredarna berövades materialet med orimliga hänvisningar till ”Sveriges internationella relationer och anseende”.
Mörkläggningen har varit ett grövre brott än själva mordet, och den har, enligt mina uppgifter, orsakat ytterligare brott varav några gäller internationell säkerhet. Soporna under mattan växer, och jag befarar att överskylandet slutar med en katastrof för Sveriges internationella relationer och anseende.
I den nämnda publiciteten finns både riktiga och oriktiga uppgifter om mig och min bakgrund, men mest intressant är det som har uteslutits. Mitt livs mest långvariga uppdrag har undvikits. Byrån för vilken jag var chef under mina senaste nio år i Sverige är inte nämnd. Skälet torde vara att den föll i sovjetiska händer natten till den 1 mars 1976, och säkerligen utgör en nyckel till mordet som begicks precis tio år senare.
Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt – ett på statsministern och därefter ett, med kodnamnet ”Bröllop”, på en man som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom. Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet.