I dagarna går drevet mot personer som får bra betalt. Och särskilt de som får betalt i form av bonus. Det har blivit comme il faut att avstå från bonus som har intjänats och att avskaffa bonussystemen över huvud taget.
Staten, som haft en mycket försiktig men konsekvent policy i bonusfrågor, ska plötsligt på lösa grunder överge hela systemet.
Skillnaden på ett bra och dåligt jobb handlar om företagets överlevnad och i livförsäkringsbolagen om en bra eller dålig pension för kunderna. Den lilla bonus som utbetalas – även om den uppgår till miljonbelopp – påverkar knappast alls pensionernas storlek. Det gör däremot ledningens strategiska beslut – där kan det handla om tiotals miljarder i skillnad.
Det finns ett bolag som konsekvent uppvisat bättre resultat än övriga under de gångna åren (med undantag för 2008). Det bolaget heter AMF. Skillnaden mellan att ha sina pensionsbesparingar i AMF och ett skräpbolag som KPA kan betyda tiotusentals kronor eller till och med sexsiffriga belopp per år när pensionen kommer. Det finns all anledning att betala dem som presterar ett så bra resultat bra. Däremot kan man fråga sig om de ansvariga för ett bolag som KPA ska ha något betalt alls… (för fullständighetens skull skall sägas att KPA visade bra siffror för 2008, men då hade man varit bland de sämsta snart tio år i rad).
Ett bra sätt att belöna den som är framgångsrik och därmed skapar värde för aktieägare eller pensionsförsäkringstagare är att betala bonus. Men de flesta bonussystemen är uselt utformade. De styrs alldeles för mycket av dem som själva ska få bonusen och blir därför inte det styrmedel som en krävande styrelse skulle behöva. Att avskaffa bonussystemen verkar vara att gå i fel riktning. Tvärtom, bygg ut bonussystemen, men se till att företagsledningen håller tassarna borta från bonussystemets utformning. Det ska vara en styrelsefråga. där styrelsen anlitar utomstående expertis för att systemet ska fungera så bra som möjligt.
Även om AMF har varit mycket framgångsrikt som försäkringsbolag kan man dock fråga sig om det är styrelsens förtjänst. Orsaken står nog mer att finna i en skicklig företagsledning och duktiga förvaltare. För när man hör styrelsen uttala sig i den andra brännande frågan för AMF, kan man undra om styrelsen vet vad bolaget sysslar med. Sedan länge är det fritt fram att flytta mellan fondförsäkring och traditionell försäkring inom AMF. På bolagets hemsida står det att läsa hur man ska göra. Det är fritt fram för alla att göra så. Varje kvartalsslut har bolaget offentligt redovisat hur stark den traditionella försäkringen är och i oktober förra året blev det klart att det fanns risker för att bolaget skulle tvingas ta tillbaka en del av den preliminärt fördelade avkastningen. Det talade bolaget till och med om offentligt i intervjuer och pressmeddelanden. Att två av företagets ledande befattningshavare då lever som bolaget lär och flyttar sina försäkringar (väl att märka inom AMF, inte till något annat bolag) från en försäkring med dåliga framtidsutsikter till en med bättre är inte märkligt. Det är att förvalta sitt pund. Visst kunde man talat om tydligare för kunderna vad som var på gång. Men för den som var intresserad och förstod något av affären var det bara att följa efter.
Att nuvarande företagsledning och även styrelsens ledamöter ifrågasätter att den gamla företagsledningen skött sina egna försäkringar bra är ytterst märkligt och bådar inte gott för hur AMF kommer att skötas i framtiden.