I förra veckan höll Storbritanniens premiärminister sitt sedan länge emotsedda tal om Storbritannien och EU. Det var ett passionerat försvar för samarbete i Europa, men samtidigt kritiskt mot det som vi brukar kalla EU-byråkrati. Det finns en grundbult i EU som Bryssel helt tycks ha glömt bort: Subsidiaritetsprincipen, beslut ska fattas på så låg nivå som möjligt. Cameron tog som exempel att arbetstiderna för brittiska akutvårdsläkare fastställdes i Bryssel och inte i London. I Sverige upptäcker vi att personer och grupper som misslyckats med att genomdriva sin agenda i Sverige gärna kommer dragande med Bryssel. Miljöpartiet är kanske ett av de främsta exemplen, trots partiets skeptiska (och från början avvisande) inställning till EU passar det bra att använda EU som slagträ för att genomdriva långtgående restriktioner som handlar om miljö och klimat. Och andra svenska intressegrupper är inte sena att försöka använda EU för att genomdriva “svensk politik” i hela EU när det gäller frågor som äktenskapslagstiftning, aborter, sexköp, arbetsmarknadslagstiftning osv.
Europas länder är olika. Europas länder har skilda kulturer, men vissa grundläggande värderingar gemensamma. Det finns goda skäl för samarbete, framförallt när det gäller avskaffande av handelshinder, den gemensamma marknaden. Men det finns i andra frågor lika lite anledning för oss att anpassa oss till grekiska regler som det finns för grekerna att anpassa sig till våra.
Bland frågor där besluten på senaste tiden tycks försvinna från Sverige finns vargarna (EU hotar att stämma Sverige för hur vargstammen här hanteras, trots att det i de flesta EU-länderna inte finns någon vargstam att hantera, i praktiken är det bara i Finland, Polen, Italien, Rumänien och Spanien som man skulle ha något att säga om saken – i resten av EU är vargen en icke-fråga, eftersom det inte finns några vargar). Det verkar också – åtminstone enligt flera svenska kommunalpolitiker – vara så att EU i praktiken vill förhindra användningen av en av de viktigaste uppfinningarna inom trafiksäkerheten – dubbdäcken. Som det naturligtvis inte finns särskilt stora behov av i andra länder och allra minst i staden Bryssel. EU tycker också att det är rätt att lägga sig i kvaliteten på svensk fisk och begränsa fångsterna i Östersjön under vad som anses vara bärkraftigt av svensk expertis. EU tycks också användas för att på skattebetalarnas bekostnad hålla ansvarslösa slösarländer under armarna – förhoppningsvis kan en del av de kostnaderna lastas över på dem som valt att gå med i euron. Varför vi övriga ska vara med och betala att vissa länders regeringar valt att låta sina folk leva över landets tillgångar är svårbegripligt. Regeringarna har ju alla valts av de egna folken.
David Cameron är hårt pressad av det alltmer framgångsrika partiet UKIP (United Kingdom Independence Party) som kräver en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap – en folkomröstning som nejsägarna skulle vinna idag. Cameron har nu i princip gått med på kravet om folkomröstning, men vill samtidigt försöka desarmera nej-opinionen i Storbritannien genom att ta bort de mest klåfingriga av EUs bestämmelser. Här har företrädare för Sverige hittills missat chansen att haka på och genomdriva för Sverige väsentliga lindringar av den europeiska regelbördan. Det är ett gyllene tillfälle där vi kan få draghjälp av en av EUs tyngsta medlemmar, Storbritannien, och dessutom i många frågor troligen dessutom av Danmark, Nederländerna och Finland. Vi har ett gyllene tillfälle som inte får slösas bort.