Sveriges största seriösa dagstidning verkar inte vara fullt så seriös längre. Dagens Nyheters chefredaktör Gunilla Herlitz har de senaste dagarna drivit en närmast hysterisk kampanj mot Fredrik Reinfeldt där allt som pressen (och alldeles i synnerhet Dagens Nyheter) gör är rätt och allt som makthavare utanför pressen gör för att förklara sig är fel. Har pressen missuppfattat en sak från början är det missuppfattningen som gäller som sanning. För pressen gör aldrig fel. I alla fall inte Dagens Nyheter.
Länge har många journalister älskat att dra fram felsägningar som “bevis” på att “makthavarna” ljuger och inte alls står för vad de säger att de står för. Allra helst ska det här naturligtvis kunna beläggas med bandinspelningar. Det hela kan bli ganska dråpligt, men är egentligen ett underbetyg åt pressen. Om en person formulerar sig otydligt så att det kan uppfattas fel så bör det vara en bra journalists uppgift att göra uttalandet begripligt, så att det återspeglar den intervjuade eller omtalades verkliga uppfattningar. Så är det alltför sällan. Istället ska man “sätta dit” folk. Följden har blivit att intervjuade har bandspelare med sig och numer kan bevisa att de är felciterade. (Vi kan här glömma bort rena skojarjournalister som Janne Josefsson, som sätter en ära i att genom lösryckta citat ge en helt felaktig bild av vad som verkligen sägs, även om varje ord för sig i och för sig är korrekt). I det nu aktuella fallet har Fredrik Reinfeldt vidtagit den ovanliga åtgärden att på Regeringens hemsida släppa den inspelade intervjun.
Den som lyssnar och läser kan bara dra en slutsats. Herlitz är korkad och har inte förstått vad Reinfeldt sa. Reinfeldt uttalade sig om hyresrätten som idé och sa att den var bra och behövs som komplement till andra bostadsformer. Sedan konstaterade han också att hyresrättens idé (snabbt hyra en lägenhet utan att satsa stort kapital) inte fungerar i Stockholms innerstad. Där finns inga lägenheter att hyra (eftersom politikerna vägrar att släppa fram marknadskrafterna, som skulle lösa frågan på ett par månader, men det sa Reinfeldt inget om). Han konstaterade att hyresrättens stora förtjänster för vissa personer och i vissa situationer inte alls fanns i Stockholms innerstad. Han låtsades inte om svarta lägenhetsaffärer, men pekade på orimligt långa kötider och byteskedjor med bostadsrätter och villor inblandade som det enda sättet att komma över den lägenhet i Stockholms innerstad. Sant och obestridligt.
Men en av Sveriges mest korkade journalister förstår inte ett dugg av det som en högst normalbegåvad person enkelt kan lyssna till sig. Istället har Reinfeltd “tagit avstånd från hyresrätten”. Och när han säger att hon missuppfattat saken är det Herlitz och inte Reinfeldt som vet vad Reinfeldt sagt och framförallt menat. Åtminstone om man ska tro krigsrubrikerna i Dagens Nyheter. Den pinsamma historien kunde ju ha slutat där. Men det gör den inte.
När Reinfeldt tagit sig friheten att låta alla själv bedöma vad han sagt tolkas det som ett angrepp på den fria pressen. Det tycks som en självklarhet att “sanningen” är den som skapats i journalistens hjärnvindlingar, inte den som talaren (mindre framgångsrikt i det här fallet, alldeles uppenbart) sökt bibringa journalisten. Ett förtydligande av vad som sagts så att även en mindre begåvad person ska förstå det är inte en Gudi behaglig gärning, utan ett angrepp på pressen!
Och så kommer klimax på denna bisarra historia (åtminstone hittills). Herlitz låter meddela att Dagens Nyheter och hon utsatts för ett hot från Kanslihuset i ett samtal från Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius. Roberta Alenius är mäkta förvånad över påståendet eftersom hon inte talat med Gunilla Herlitz över huvud taget. Hon har försökt nå henne och bett att hon skulle ringa tillbaka, utan att Herlitz gjort det. Alenius tänkte nämligen förhandsinformera Herlitz om att sanningen om intervjun skulle läggas ut på regeringens hemsida. När Herlitz får frågan om hon talat med Alenius medger hon att hon inte gjort det! Så var det med “hotet”.
Hade Gunilla Herlitz varit VD i ett vanligt företag hade hon fått sparken imorgon för att hon så fullständigt devalverat tilltron till det egna företaget. Men nu har hon den fina titeln “ansvarig utgivare” och man kan gissa den mediakör som skulle stämma upp i protest mot “ägarnas” ingripande mot det fria ordet om styrelseordföranden skulle göra det som är naturligt i varje annat företag än ett medieföretag. Och det fria ordet i DN gäller ju för övrigt bara Herlitz och dem som hon vill lyssna på. Varken Du eller jag har något fritt ord i DN.
Vi måste ha en granskare av granskarna. Pressen kan inte ta sig vilka friheter som helst på sanningens bekostnad!