Det demokratiska samhällets kanske viktigaste ingrediens är att det finns oberoende granskare som kan undersöka vad makthavarna sysslar med. Att inte alla nyheter kommer från pressekreterare på olika departement och informationschefer på stora företag. Att det finns personer som ifrågasätter och gör egna undersökningar.
När det ifrågasättandet är gjort är det upp till medborgarna att avgöra om det är granskarna eller de granskade som har rätt. Det är nämligen inte säkert att det alltid är granskarna som använder öppna kort och står för sanningen. Alltför ofta har granskarna själva en dold agenda. De granskade måste ha rätt att få fram sin version.
En osannolikt stor andel av journalistkåren (en tredjedel, kanske upp emot hälften) sympatiserar med små extremistpartier och låter sitt journalistiska arbete influeras av sin politiska ståndpunkt.
Seriösa institutioner och företag måste skrapa med foten för att ens få sin ståndpunkt framförd i media.
Media styr dagordningen på ett sätt som ibland kan få långtgående konsekvenser. Och den dagordningen styrs utan något politiskt eller demokratiskt mandat. Det är de ansvariga journalisterna (inklusive ansvarige utgivaren) som avgör vilka åsikter och synpunkter som ska framföras. Och det som framförs är förvisso smalt och begränsat.
När det är som värst kan media till och med styra rättskipningen. Säg den domstol som hade vågat döma Sara Svensson till livstids fängelse eller frikänna Helge Fossmo för händelserna i Knutby. Trots att obestridliga fakta är att Sara Svensson med berått mod skjutit två personer, varav en avlidit, och att Helge Fossmo inte ens befunnit sig på platsen när dåden genomfördes. Media har bestämt sig att stiliga blondiner inte är mördare och de driver en sådan linje så långt att till och med domstolen köper påståenden som ligger långt från ovedersägliga och bevisbara fakta.
Dagens Nyheter påstod häromveckan att Ryanairs kabinpersonal jobbade 60-70 timmar i veckan med 14.000 kronor i månaden som lön. DNs egen ledarskribent Peter Wolodarski kunde visa att påståendena var helt grundlösa, men DN fortsatte att på nyhetsplats driva sina märkliga och verklighetsfrämmande påståenden, påståenden som sedan följdes upp i andra media. Idag tror säkerligen en stor del av svenska folket att Ryanairs kabinanställda har 60 timmars arbetsvecka. Trots att sanningen är att några Ryanair-anställda kan ha någon kalendervecka med 60 timmars arbetstid, som då kompenseras med betydligt kortare arbesttid andra veckor (schemat är upplagt med 6 arbetsdagar och 3 vilodagar, om de sex arbetsdagarna alla infaller på mätveckan kan arbetstiden bli lång, om å andra sidan de tre vilodagarna alla infaller under veckan blir arbetstiden sensationellt låg).
“Uppdrag Granskning” är ett lågvattenmärke i svensk journalistik, där till och med det egna företaget, Sveriges Television, funnit anledning att avslöja att många av de mest sensationella reportagen bygger på ren lögn och mycket snedvriden redigering.
Vi behöver granskare. Men vi behöver också granskare av granskarna. Den politiskt monolitiska och politiskt korrekta pressen låter sig tyvärr inte granskas, utan skriker ofta högt mot den som ifrågasätter vad som framförs. Det behövs fler som granskar granskarna. Contra är en av de många som behövs. Men Contra räcker långtifrån. Det behövs många fler som orädda ger sig ikast med dem som utan demokratiskt mandat försöker styra vårt samhälle i fel riktning.