Grekland har genom en ansvarslös politik hamnat i en situation där landet inte klarar att betala igen sina skulder, inte ens betala räntor på skulderna.
Skulle Grekland ställa in betalningarna finns det stor risk för att det blir en total finansiell krasch i åtminstone euro-zonen, kanske i hela Europa.
Sveriges finansminister Anders Borg har förtjänstfullt drivit linjen att det är ett problem för euroländerna och att Sverige inte ska betala. Svenska folket har varit förnuftiga nog att säga nej till det som politikerna mangrant rekommenderade, svenskt medlemskap i euron. Därmed har Anders Borg fått chansen att spela på att Sverige inte är med i euron. Hade hans partis (och sossarnas) linje fått råda hade det bara varit att betala…
Nästa steg i Anders Borgs resonemang haltar betänkligt. Han hävdar att det är bankernas ägare och inte skattebetalarna som ska stå för de ekonomiska konsekvenserna av den grekiska kraschen. Redan har Greklands privata finansiärer gått med på att göra nedskrivningar i sina fordringar med 21 procent. Men det talas om att behovet ligger på 50 procent. Grekerna ska alltså slippa undan sin ansvarslösa politik, sin usla administration, sin avsaknad av fungerande skatter och sina alltför generösa sociala förmåner på icke-grekers bekostnad. Den enda rimliga förklaringen till att ansvarslös och inkompetens ska belönas är att de ansvarsfulla och kompetenta kommer att drabbas än värre om man inte räddar Grekland från katastrofen. Men vilka är det som drabbas? Grekernas pengar kommer huvudsakligen från pensionsfonder och banker i norra Europa. Framförallt Frankrike och franska banker ligger illa till, men även tyska banker har lånat ut mycket till Grekland. Av svenska institutioner står statliga Tredje AP-fonden för den största exponeringen. Fonden satsade så sent som 2010 2,5 miljarder kronor av pensionärernas pengar på grekiska statsobligationer. Eftersom marknaden redan hade dömt ut Gekland var det billigt att köpa obligationerna, om man räknade med att Grekland skulle betala tillbaka hela beloppet. Det var fel att räkna med det. Som det nu ser ut kommer bara hälften att betalas. Svenska pensionärer och blivande pensionärer är de som får betala för den låga grekiska pensionsåldern! Svenskarna måste höja pensionsåldern för att grekerna tidigare haft femtio som pensionsålder (i vissa statliga verksamheter åtminstone).
Bankerna i Europa kommer att förlora ännu större belopp än de svenska AP-fonderna. Anders Borg upprepar med en papegojas envishet att det är bankernas ägare som ska stå för förlusten, och att det är bankernas ägare som ska stå för det kapitaltillskott som behövs för att verksamheten ska kunna fortsätta när de grekiska förlusterna har skrivits ned. Klarar bankernas ägare inte av behövliga kapitaltillskott är det staten som ska ta över ägandet. Borg hänvisar till den svenska krisen i början av 1990-talet och har även lyckats övertyga andra länder att det är en riktig linje.
Det låter ärligt talat som en ganska klassisk maffia-politik. Borgs kollegor i Grekland lovar dyrt och heligt att de ska betala igen det de lånar. Europeiska Centralbanken medverkar till att harmonisera räntorna över hela Europa. Olika politiska ledare talar om att euro-länder står för sina åtaganden. Kreditvärderingsinstituten säger något annat, men den som redan äger grekiska statsobligationer kan bara sälja dem med gigantiska förluster. Bankerna uppmanas lyssna på de politiska ledarna och inte på kreditvärderingsinstituten, men när de väl lånat ut pengarna säger den stat som tagit lånet att den inte tänker betala tillbaka. De får full uppbackning av stater som inte vill betala. Som lök på laxen kommer att EU vill skärpa bankernas kapitalkrav. Det vill säga när bankerna hade all saklig anledning att utnyttja de buffertar som byggts upp för att lösa den akuta krisen ska de tvingas bygga upp mer buffertar och nekas möjligheten att använda de buffertar de redan har.
Borg tycks tycka det vara fullt rimligt att den lurade ska stå för hela kostnaden för bedrägeriet, trots att lurendrejaren (grekiska staten) gjort det i samförstånd med andra stater som justerar kapitalkraven för bankerna så att situationen blir än mer akut för dem som har satt sin tilltro till 17 euro-finansministrars samfällda löften.
Vid den amerikanska finanskrisen var det fråga om lån från privata aktörer (som Lehman Brothers) med garantier utfärdade av privata försäkringsbolag (som AIG) som skakade marknaden. Varken Lehman eller AIG kunde styra kraven på bankerna. Men nu är det just den som styr kraven på bankerna som gett falska löften i ett tidigare skede. Det är inte rätt att bedrägeriets offer ska stå för ytterligare kostnader för att bedragaren och dennes kollegor (dvs de andra finansministrarna vid sidan av den grekiske) kan styra reglerna för hur en bank ska finansieras. Ansvaret läggs på fel ställe. Vem vill låna ut pengar till stater framöver när inte ens staterna inte är beredda att följa de mest elementära kontraktsregler. Hittills har statsobligationer alltid definitionsmässigt setts som den tryggaste placeringen. Nu får vi veta att staterna struntar i sina åtaganden och ändrar reglerna för att tvinga fram pengar från banker och försäkringsbolag. Skulle den borgska linjen vinna gehör, vilket allt talar för, kommer kraschen att bli svårare än vad som behövde bli fallet. Den leder till haveri för utlåning till länder som Italien, Portugal och Spanien. De länder som verkligen behöver finansieringsmöjligheter.
Det kommer också att leda till dyrare lån, sämre räntor och lägre pensioner för allmänheten. Banker är inga välgörenhetsinrättningar som kan skapa nya pengar. Det är affärsdrivande företag som måste se till att få intäkter så att det täcker kostnaderna. Hela “räddningen” för Grekland är av politikerna upplagd så att den inte ska betalas av skattebetalarna utan av bankkunderna. Trots att det är skattebetalarnas politiska representanter som ställt till alltihop. Representanterna försöker smita undan sitt ansvar i hopp om att bli omvalda. Det har de inte förtjänat.