Innan TV slog igenom omkring 1960 producerade de politiska partierna inför varje val “valfilmer”. De filmerna visade partiets syn på de aktuella politiska frågorna och rullarna vevades på partimöten runt om i landet. När TV kom flyttade valfilmerna in i TV-rutan. Varje parti fick ett visst antal minuter för att visa sin egenproducerade valpropaganda. Mot slutet av valkampanjen ordnades en debatt där alla partier fick ett visst utmätt antal minuter för partiledarens inlägg (utom socialdemokraterna, som fick dubbelt så mycket som de övriga).
Partierna hade full kontroll över den politiska dagordningen. Och från 1921 till 1988 kom inte ett enda nytt parti in i Riksdagen (frånsett kortvariga splittringar av Kommunisterna respektive Folkpartiet).
Med tiden försvann de partiproducerade valfilmerna och ersattes med partiledarintervjuer och annat material som producerades av TV. Till att börja med i den enda statliga TV-kanalen, med tiden i två statliga TV-kanaler och först från 1988 i en icke-statlig TV-kanal. Medias och framförallt TVs val av politiska frågor blev viktigare. Och det var medias fokusering på miljön som en förklaring till säldöden i Kattegatt som bäddade vägen för Miljöpartiets intåg i Riksdagen 1988. Det första nya riksdagspartiet på över 60 år! Idag vet vi att det inte var några miljögifter som dödade sälarna, utan en vanlig virussjukdom, men 1988 var kunskapsläget ett annat och TV hjälpte Miljöpartiet att surfa in i Riksdagen på mer eller mindre falska premisser.
TVs roll som politisk maktfaktor blev ännu tydligare 1991 när Ny Demokrati mer eller mindre skapades i en TV-sändning, när Siwerth Öholm beställt en opinionsundersökning om potentialen för ett nytt parti och sedan sammanförde Ian Wachtmeister och Bert Karlsson som lämpliga representanter för den orepresenterade opinionen som identiiferats i opinionsundersökningen. Ny Demokrati surfade in i Riksdagen 1991. Samtidigt kom Kristdemokraterna in i Riksdagen.
Kristdemokraternas ledare Alf Svensson togs äntligen på allvar, efter att under 18 år inte ha haft chansen att uppträda i TV inför valen, eftersom valprogrammen reserverades för riksdagspartierna. Om Ny Demokrati fick chansen måste man ju för skams skull också ge Kristdemokraterna chansen.
Under valet 1994 hade den vänstervridna journalistkåren fått lite av baksmälla efter att ha hjälpt Ny Demokrati in i Riksdagen 1991 och gjorde därför sitt bästa för att sänka partiet inför valet 1994. Ny Demokrati hjälpte till på traven, så uppgiften blev inte särskilt svår.
Idag är det inte bara så att media – och främst då TV – skapar partier och sänker dem. Man fastställer också dagordningen. Det är journalister – utan någon demokratisk förankring – som bestämmer vilka frågor som ska diskuteras i de TV-sända valdebatterna. Det var journalister som förde fram Folkpartiets krav på svenskkunskaper som ett krav för svenskt medborgarskap som en huvudfråga inför valet. Folkpartiet själva såg denna fråga som ytterst marginell och den ingick i en lång förteckning över krav som partiet drivit i Riksdagen (tillsammans med moderaterna för övrigt). Men för media blev den en stor fråga – trots att alla opinionsundersökningar visade att invandrarfrågan var i stort sett ointressant för väljarna. Samtidigt lyftes den opinion som trots allt fanns i frågan fram genom att Sverigedemokraterna fick en i förhållande till partiets storlek oproportionerligt stor – men väldigt negativ – publicitet. Eko-chefen Staffan Sonning hade till och med utgivit ett påbud att Sverigedemokraterna så fort de nämndes i Ekots sändningar skulle förses med epitetet “främlingsfientlig”. Sverigedemokraterna själva må förneka riktigheten i epitetet, men det behöver vi inte diskutera här. Det tveksamma ligger naturligtvis i att en statligt finansierad radio, med praktiskt monopol på den politiska debatten i radiomediet, bestämmer att ETT parti alltid ska förses med ETT VISST epitet, medan de övriga partierna kan presenteras lite mer fritt, med eller utan epitet alltefter omständigheterna.
Det förtjänar också att noteras att Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) i valet 1998 fick nästan tre gånger så många röster som Sverigedemokraterna och lyckades få drygt en procent, vilket innebar att partiet fick statlig hjälp med distributionen av valsedlar. Trots partiets relativa framgång i 1998 års valrörelse fick man i praktiken inte något utrymme alls i etermedia och tidningar (i motsats till Sverigedemokraterna). Resultatet blev också vad som kunde förväntas, i årets val tappade SPI och Sverigedemokraterna vann.
Media såg inte bara till att den av väljarna som ointressant sedda invandrarfrågan drogs upp till en stor och central fråga. Vilket ytterligare accentuerades av Janne Josefssons moderatfientliga propagandafilm några dagar innan valet. Media såg också till att de stora ekonomiska frågorna helt försvann från valdebatten. Trots att vi befinner oss i en ekonomisk nergång som mätt i börskurser varit längre och djupare än till och med den stora depressionen på 1930-talet. Media har alltså i den gångna valrörelsen medverkat till att blåsa upp marginella frågor och skjuta de stora avgörande frågorna i bakgrunden.
Media har till uppgift att vara den “fjärde statsmakten”. Att kritiskt granska de tre “officiella” statsmakterna (den lagstiftande, verkställande och dömande). Men idag har media tagit sig rätten att styra det politiska livet, Det är media som skapar partier – och sänker dem. Det är media som fastställer den politiska dagordningen. Och det utan nämnvärt hänsynstagande till folkopinionen. det är istället så att media försöker skapa folkopinion.
Journalisterna kan göra detta utan att vara valda av folket, ja de kan som kollektiv ha en politisk uppfattning som enligt undersökningarna från Göteborgs Universitet kraftigt avviker från folkopinionen.
De politiska partierna låter detta ske. Det är dags för politikerna att ta tillbaka en del av den makt de förlorat. Trots allt är de mer representativa för väljarna än vad journalistkåren är. Tar sig politikerna inte samman, höjer sin egen nivå och visar att de kan prestera något som engagerar och intresserar väljarna, kan utvecklingen mot politiker som medias marionetter mycket väl fortsätta i än snabbare takt än hittills. Sverige förjänar både bättre politiker och bättre journalister. Men det är politikerna, inte jornalisterna, som ska formulera de politiska alternativen.