- EKONOMI OCH PRISER
Inflationen har satt fart över hela världen. Drivande är energipriserna som ökat med flera hundra procent de senaste åren. Det hela började med att Angela Merkel 2011 (efter olyckan i Fukushima i Japan) beslöt att lägga ned kärnkraftsproduktionen. I avvaktan på alternativa kraftkällor låste Tyskland in sig i rysk gasimport. Och så gick det som det gick.
Det är inte bara i Tyskland som energipriserna går upp, samma gäller Sverige (där inhemska skatter och reduktionsplikten ökar kostnadshöjningarna utöver vad kopplingen till det tyska kraftnätet gör). I Storbritannien, USA med flera länder har priset på energi också gått upp, och det redan innan Vladimir Putins överfall på Ukraina, som marginellt höjde priserna ytterligare.
En relativ prisförändring (en vara i förhållande till andra) är en signal om ändrade förhållanden i ekonomin, förhållanden som kräver en omprövning av mixen i ekonomin. Riksbankerna tycks dock tro att det handlar om en allmän inflation, inte en signal om ändrade faktorpriser. De försöker därför besvara prishöjningarna med ökade räntor, vilket inte är rätt politik när prishöjningen främst avser en enstaka produktionsfaktor. Då är det den produktionsfaktorn inte den generella ekonomin som behöver justeras. De höjda energipriserna innebär helt enkelt att vi bör använda mindre energi, vilket innebär att vi rent generellt får det sämre. Det problemet kommer inte att lösas av räntehöjningar från Riksbanken. De måste lösas genom sänkt konsumtion.
Ännu märkligare blir det när brittiska fackförbund kräver lönehöjningar i paritet med prishöjningarna. De tycks inte ha förstått att energiprishöjningarna i själva verket är detsamma som minskat utrymme för konsumtion.
Inte heller de svenska politiska partierna tycks ha förstått att det handlar om krav på ombalansering av ekonomin, inte bidrag till att täcka hushållens höjda kostnader. Sådana bidrag måste finansieras av höjda skatter. Ändå är det den linje som nästan alla politiska partier, både socialdemokrater och moderater, väljer.
- KRISTDEMOKRATERNA
Partiet grundades 1964 och var då i huvudsak en politisk utlöpare av Pingströrelsen. Under de första åren fick partiet ett par procent av rösterna, något som betraktades som bortkastade röster av de borgerliga partier som troligen annars fått rösterna. Partiet var under sina första år mycket noga med att understryka att man varken var vänster eller höger och stod utanför blocken. Först 1985 lyckades partiet ta sig in i Riksdagen genom att partiledaren Alf Svensson valdes in på en centerpartilista i Jönköpings län. Svensson åkte ur Riksdagen vid valet 1988, men kom tillbaka under den egna partibeteckningen 1991. Då blev partiet också en del av underlaget för Carl Bildts borgerliga regering. Partiets särpräglade profil underströks av att partiets ledare Alf Svensson valde att bli biståndsminister, en post som normalt inte skulle ha ansetts ha tillräcklig tyngd för att besättas av en partiledare (2006 blev Göran Hägglund socialminister). Kristdemokraterna har hållit sig kvar i Riksdagen sedan 1991, med som mest 11,8 procent av rösterna (1998). Med tiden har partiets borgerliga profil blivit allt tydligare och under Ebba Busch står partiet för en klart borgerlig politik och förväntas ingå i en eventuell Kristersson-regering efter valet den 11 september. - VÄNSTERPARTIET
Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna, tidigare Sveriges Kommunistiska Parti har allt ont man kan tänka sig i sitt syndaregister. Partitidningen Ny Dag stödde den 10 april 1940 nationalsocialisternas ockupation av Danmark och Norge dagen innan, partiet hade under hela efterkrigstiden, ända fram till 1989, nära förbindelser med diktaturerna i Östeuropa. Partiets ledare gick på utbildningar i Moskva och Bad Doberan (Östtyskland), senare partiledaren C H Hermansson skrev i partitidningen Ny Dag en tårdrypande minnesruna över Josef Stalin när denne avled 1953, partiet var med i kommunisternas världsorganisation Komintern. Naturligtvis stödde man Molotov-Ribbentropp-pakten 1939. Vänsterpartiet var en gång ett arbetarparti, men idag lockar partiet mest dagisfröknar, socionomer och liknande.