- SATANSVERSERNA
Författaren Salman Rushdie överfölls i delstaten New York i veckan, men verkar ha klarat sig. Hans mest kända bok är ”Satansverserna” från 1986, för vilken ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa i form av en dödsdom. Khomeini avled kort därefter och har aldrig kunnat ta tillbaka sin fatwa.
Vad är då ”Satansverserna”. Rushdies bok utspelar sig i nutid och har formellt inte mer än titeln gemensamt med de ”Satansverser” som tillskrivs profeten Muhammed. Anledningen till fatwan och dödsdomen är alltså inte behandlingen av profeten Muhammed utan av hans behandling av frågan hur en religion uppstår. Hans resonemang härvidlag anses av muslimer vara hädiskt och därmed motivera en dödsdom.
Vad gäller då Muhammeds ursprungliga Satansverser? De återfinns i Koranens sura 53, verserna 19 och 20.
Där heter det följande: ”Tron I då om al-Lat och al-Uzza och Manat den tredje och sista” Ursprungligen var texten mer utförlig och mer översvallande positiv om de tre gudomarna (tre döttrar till månguden al-Lah, Allah). Men enligt traditionen kom Muhammed på att han inte (som vanligt) inspirerats av ärkeängeln Gabriel till den texten, utan av Satan. Texten ändrades och det är det enda stället i Koranen som uppges vara ändrad. Men namnen al-Lat, al-Uzza och Manat finns kvar. De tre gudinnorna dyrkades i det stora templet i Mekka tillsammans med en rad andra gudomligheter, till exempel månguden al-Lah (Allah), som i och med muhammedanernas övertagande av templet blev den enda guden som dyrkades där. Al-lat var solgudinnan, al-Uzza, ”den mäktiga” och Manat ödesgudinnan. De tre hade egna tempel i närheten av Mekka. En del muslimer erkänner att Muhammed gjorde ett misstag och accepterar ändringen. Andra hävdar Muhammeds ofelbarhet och att han alltså inte alls kan ha låtit sig inspireras av Satan. Än idag diskuterar muslimska lärde om hur Satansverserna uppkom. En del menar att Muhammed försökte ställa in sig hos sin egen stam genom att referera till de tre populära gudinnorna.
2. CENTERPARTIET
I valet 2018 uppträdde Annie Lööf vid åtminstone ett tillfälle i en tröja som Centerstudenterna låtit tillverka ”Kristersson Lööf 2018”. Tröjan var populär enligt Centerstudenterna. Nu blev det som bekant inte Kristersson Lööf utan istället Löfven Lööf (eller snarare bara Löfven).
Centarpartiet (Bondeförbundet) var ursprungligen böndernas intresseparti och kunde lätt köpas för ”fem öre mer för mjölken” (på den tiden var prissättningen på mjölk starkt reglerad av staten). Under 1950-talet samarbetade Bondeförbundet under Gunnar Hedlund tidvis med Socialdemokraterna under Tage Erlander. Under Hedlunds efterträdare Thorbjörn Fälldin blev Centern ett pålitligt borgerligt parti, vars pålitlighet dock gick upp i rök under ledare som Olof Johansson och Lennart Daléus (ner i bägge fallen). Men tillbaka i den borgerliga fållan under Maud Olofsson för att under hennes efterträdare Annie Lööf hamna i ett oklart och svävande mellanläge där dock det mesta talar för att partiet nu ligger närmare socialdemokraterna. Eftersom väljarkåren förskjutits från landsbygden (där folk idag röstar på Moderaterna och Sverigedemokraterna) till den så kallade Stureplanscentern har Centerpartiet idag en helt annan väljarkår än tidigare.
Idag säger Annie Lööf rent ut att hon vill se Magdalena Andersson som statsminister efter valet. Men samtidigt säger hon att Centerpartiet inte kommer att acceptera några skattehöjningsförslag från Socialdemokraterna. Centern är idag alltså starkt förankrat i det rödgröna blocket, vilket medfört att partiet sedan 2018 har ungefär halverat sitt stöd i väljarkåren.
3. LIBERALERNA
I valet 2014 ställde Liberalerna upp för en borgerlig regering. Partiet övergav efter valet sin politik och slöt bland annat den så kallad Decemberöverenskommelsen i december 2014 (DÖ), som släppte fram en regering bildad av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Inledningsvis var även Kristdemokraterna och Moderaterna med om DÖ. Efter valet 2018 tog regeringsbildningen ännu längre tid än 2014 och Liberalerna anslöt sig till Januariöverenskommelsen (JÖKen) som än en gång släppte fram en socialdemokratisk statsminister (Stefan Löfven). Motsättningarna inom partiet var dock stora och i och med att Nyamko Sabuni övertog ledningen från Jan Björklund var partiet tillbaka i den borgerliga fållan. Nyamko Sabuni var dock ett riktigt stolpskott när det gällde att vinna väljarnas förtroende och först under Johan Pehrson kunde partiet kravla sig över fyraprocentsstrecket. Tillbakagången till det borgerliga blocket har vunnit tillbaka en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna, men samtidigt råder ökad skepsis mot Liberalerna bland dessa två partiers kärntrupper. Kan man verkligen räkna med Liberalerna på rätt sida? Liberalerna vill gärna vara med i en borgerlig regering, men Ulf Kristersson har inte sagt något om han är intresserad.