Vattenfall bildades som företag under Arvid Lindmans högerregering 1909. Lindman stod även bakom statens övertagande av halva LKAB 1907, med en senare använd option för staten att köpa den andra halvan år 1957. Lindmans tankegång var att viktiga nationella ekonomiska intressen inte fick hamna i utländska händer. Den liberala oppositionen kämpade dock redan då för ett fritt näringsliv.
Socialdemokraterna stödde i denna fråga högern och med tiden blev Lindmans position en socialdemokratisk hjärtefråga, som den då högerinriktade oppositionen inte vågade ifrågasätta. Inte ens vid förstatligandet av andra halvan av LKAB 1957, eftersom priset var satt så oerhört fördelaktigt för staten i optionsavtalet från 1907 (andra halvan hade under mellantiden ägts av Grängesbergsbolaget, vars övriga tillgångar var gruvorna i Bergslagen, likviden användes av Gränges bland annat för att bygga ut Oxelösunds Järnverk – en verksamhet som idag utgör en av hörnstenarna i Svenskt Stål AB).
Under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet från 1932 och framåt var förstatliganden av företag aktuella under de fem första decennierna. För det mesta handlade det dock om att staten tog över företag på fallrepet. Statliga företag blev därmed i stort sett en synonym för dåliga affärer, ständiga förluster och återkommande behov av kapitaltillskott från skattebetalarna. De stora förlusterna användes som främsta argument mot de statliga företagen av högeroppositionen, som först med det ideologiska pånyttvaknanadet under 1980-talet kom till insikt om att staten har andra viktigare uppgifter att sköta än att driva företag, att privata företag sköts bättre än statliga och att statliga företag innebär misshushållning med resurser, eftersom det alltid kommer att tas ovidkommande icke-kommersiella politiska hänsyn i samband med att viktiga beslut fattas.
Från 1980-talet och framåt har en hel del statliga företag avvecklats. Både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Mest under socialdemokratiska faktiskt (eftersom de har haft makten under längre tid).
Till valet 2006 satte Alliansen upp avvecklingen av ett antal statliga företag på programmet. Vin & Sprit (med Absolut), SBAB, delar av Telia, Nordea och SAS stod på försäljningslistan. Samtidigt försäkrade Alliansen att det inte var aktuellt att sälja Vattenfall eller LKAB. Inte för att dessa företags ställning som statsägda ursprungligen var en följd av högermannen Arvid Lindmans politik, utan främst för att man inte vågade ta debatten om en ”utförsäljning” av naturresurserna med socialdemokraterna.
Men Vattenfall var långtifrån det naturresursförvaltande företag som skapades av Arvid Lindman. Redan under 1970- och 1980-talet förvandlades det till ett företag som producerade hälften av energin med kärnkraft (i samband med 1980 års folkomröstning hävdade “linje 2” – Socialdemokraterna och Folkpartiet – att kärnkraften skulle drivas av staten, dvs Vattenfall). Vattenfall – som var ett statligt verk fram till 1992 – blev ett aktiebolag och började raskt köpa på sig kolkraftverk i Danmark, Tyskland och Polen, samt senast i Nederländerna. Det nederländska bolaget Nuon köptes så sent som i år för 95 miljarder kronor. Mer än dubbelt så mycket som staten lägger ut på försvaret varje år! Idag produceras 55 procent av Vattenfalls energi med fossila bränslen (främst kol, men även olja – kolet är i stor utsträckning det extra smutsiga brunkolet som utvinns i östra Tyskland och Polen). Resten delas ungefär lika mellan vattenkraft och kärnkraft. För tjugo år sedan var så gott som all Vattenfalls energiproduktion vattenkraft och kärnkraft.
Av ett av Europas renaste energiföretag har skapats ett av de allra smutsigaste. En utveckling som bara möjliggjorts genom att svenska staten gång på gång sanktionerat att skattebetalarnas pengar används för riskfyllda investeringar i smutsig energi. Alla utlandssatsningar har dock inte fallit staten på läppen. Det blev till exempel stopp när Vattenfall ville satsa på brittisk kärnkraft. Ett stopp som kom av politiska skäl.
Det är ytterst dubiöst att låta politiker använda en politisk agenda för att styra företag vars uppgift är att tillgodose behov som de uttrycks på marknaden. Det är än mer dubiöst att ge ett helstatligt företag så stora resurser att de kan expandera och bli större i utlandet än i hemlandet, trots att det ursprungliga motivet för bolaget var att ha en viss kontroll över svenska naturtillgångar.
Idag finns det alla skäl att sälja ut hela rasket. Vattenfall borde stå på säljlistan inför nästa val. Efter det som har hänt med bolaget kan det inte vara några opinionsmässiga problem att ta upp den försäljningen på valprogrammet.