Vattenfall är ett fantastiskt fint företag. Eller bättre, var ett fantastiskt fint företag. Vattenkraftverk som levererar ren energi till minimal kostnad. När elpiserna går upp ökar vinsterna. Den huvudsakliga kostnaden är tagen när vattenkraftverket byggdes. Sedan rullar det på med intäkter. Lite underhåll på turbinerna och en större renovering vart hundrade år. En ren penningmaskin.
När svenska staten insåg att det inte fanns så mycket vattenkraft kvar att bygga ut – och sedan de fyra älvarna (Vindelälven, Piteälven, Kalixälven och Torneälven) blivit nästan heliga – letade man efter en ny energikälla. Någon som fullt ut svarade mot vattenkraften lyckades man inte hitta. Men ett antal kärnkraftverk byggdes när det fortfarande var billigt att bygga kärnkraftverk (1970- och 1980-talen). Vattenfall fortsatte och var en av pionjärerna, även om det var Sydkraft (nuvarande E.ON) som gick i bräschen för svensk kommersiell kärnkraft. De gav landet mer energi och Sverige var i den lyckliga situationen att vårt land kunde försörjas med hälften vattenkraft och hälften kärnkraft. Inga smutsiga och dyra kolkraftverk. Jättebilligt med vattenkraften och billigt med kärnkraften. När det svenska elnätet successivt kopplades ihop med Danmark, Tyskland och Polen stack priserna uppåt. Den som satt på krafttillgångar blev omåttligt rik.
Vattenfall hade en annan lukrativ rörelse vid sidan av kraftproduktionen, nämligen kraftdistribution. Kraftdistribution är, i motsats till kraftproduktion, ett så kallat “naturligt monopol”, det blir orimligt dyrt att dra fram dubbla nät. Den som har kontroll över nätet kan ta ut höga priser. Sättet att kontrollera detta är genom olika former av regleringar. När de helt onödiga regleringarna för kraftproduktionen avskaffades släpptes också av outgrundlig anledning kraftdistributionen fri, vilket inte var så välbetänkt. Under något decennium samlade de tre stora distributionsbolagen (Vattenfall, Fortum och E.ON) på sig de små oberoende distributionsbolag som fanns. De tre stora betalade fantasipriser för små kooperativ som försåg en socken med el (bönder vars farfäder varit med och grundat distributionsföreningen kunde plötsligt få miljonersättningar när föreningen såldes), men också för stora kommunala eldistributörer som Birka Energi (tidigare Stockholm Energi) som köptes av finländska Fortum. Stockholm stad kunde förstärka sin kassakista med 15 miljarder kronor år 2002! De tre bolag som dominerar dagens svenska kraftdistribution kan med obefintlig konkurrens på den lokala marknaden och tandlösa regleringar tjäna mycket bra på distributionsaffären.
Sedan marknaden dammsugits på distributionsföretag fanns det inte mycket mer att köpa. E.ON fick lov att använda sina jättevinster till att kraftigt förstärka distributionsnäten som havererat efter stormen Gudrun, som särskilt slog till i E.ONs område. Fortum plockade hem jätteutdelningar till Finland, där kraftbolagen satsade på ny och dyr kärnkraft. Och i Vattenfall höll kassakistan på att svämma över alla breddar. Det naturliga hade för staten varit att kräva in stora utdelningar, men det avstod staten (huvudsakligen under statsministern Göran Persson) från. Istället fick VD Lars G. Josefsson fria händer att expandera på nya områden.
Vattenfall var som nämndes inledningsvis ett företag som var duktigt på att sköta vattenkraftverk och kärnkraftverk. Företaget hade däremot ingen erfarenhet på kolkraftsområdet. Men kolkraft skulle det bli. Vattenfall gick in och köpte tyska (mest östtyska) och polska kolkraftverk, inklusive den sällsynt miljöstörande brunkolsutvinningen. På köpet fick man ett par kärnkraftverk i Tyskland, Brunsbüttel och Krümmel. De har bägge varit avstängda för reparation sedan 2007. I Krümmel brann en transformator 2007 och när en ny installerats 2009 havererade den per omgående. År 2011 beslöt den tyska regeringen att kärnkraftverken inte skulle få starta igen. Vattenfall har alltså misslyckats rejält med att få ordning på kraftverken, trots att man investerat miljarder i reparationer och uppgraderingar. Och kärnkraften är det enda område där Vattenfall haft egen kompetens.
Vattenfall handlade kolkraftverk för mer än hundra miljarder kronor i Tyskland och Polen. Man beslöt också att bygga ett helt nytt kraftverk i Hamburg (Moorburg). Bygget påbörjades 2007 och avsikten var att det skulle vara färdigt 2012. Det kan möjligen tas i drift 2014 enligt vad som nu sägs. Med förseningarna följer att budgeten sprängs.
Ett annat fiasko för Vattenfall i Tyskland är planerna på så kallade koldioxidfällor. Vattenfall har satsat miljarder. Resultatet är noll. Fällorna fungerar inte.
År 2009 hade Vattenfalls kassa växt ännu mer (på grund av vinster i svensk vattenkraft och kärnkraft). Då kunde man satsa sanslösa 97 miljarder kronor på att köpa in sig ytterligare en för Vattenfall okänd energiteknik, gasenergi. Det handlade om kommunalägd holländsk energiförsörjning i bolaget Nuon och man tvingades betala dyrt för att kommunerna skulle sälja. Vattenfall betalade dyrt. Det har under de senaste veckorna ifrågasatts om Vattenfalls styrelse och regeringen var medvetna om den höga prisnivån. I ett PM som tagits fram inom regeringen påstods det att priset var 30 miljarder för högt. För den som läste affärspressen 2009 var det dock alldeles uppenbart att priset var mycket högt. Åtminstone 20 miljarder för högt. Det krävdes faktiskt inte mer än enkel tillämpning av grundkursen i företagsekonomi och grundläggande nyckeltal som förväntad avkastning och p/e-tal för att se att priset var orimligt högt. Men Vattenfall betalade glatt. Nu under regeringen Reinfeldt. Sammantaget har nog regeringen Persson spelat bort mer än regeringen Reinfeldt på ansvarslösa energaffärer i Vattenfall.
Vattenfall släpper som bolag ut mer föroreningar och koldioxid än hela Sverige. Vattenfall är ett av Europas smutsigaste bolag. Innan bolaget började löpa amok var det ett av Europas absolut renaste.
De gamla moderaterna var beredda att sälja ut Vattenfall. De nya moderaterna vill liksom socialdemokraterna att Vattenfall ska fortsätta att drivas i statens ägo. Erferenheten av det är inte särskilt god.