Svensk ekonomi har under senare år kännetecknats av låga prisökningar på varor (varuinflation), men fortsätta rejäla prisökningar på tillgångar som bostäder, aktier med mera.
Det innebär ganska stora förskjutningar i de relativa inkomst- och förmögenhetsförhållandena mellan personer som varit med länge (födda på 1960-talet eller tidigare) och de som är nya på arbets- och bostadsmarknaden (födda på 1980-talet och senare).
Etableringskostnaderna (att skaffa egen bostad till exempel) har blivit mycket högre för den yngre generationen, medan de som haft tillgångar i form av villor, bostadsrätter eller aktier kunnat ta det lugnt och lutat sig tillbaka för att konstatera att förmögenheten växt och växt (alldeles särskilt om belåningen från början varit hög) och att pensionen blivit ett allt mindre ekonomiskt problem.
Staten har underblåst den här utvecklingen genom penningpolitiken. Kreditmarknaden har med statens benägna bistånd (exempelvis i form av låga räntor, och statens obligationsköp) expanderat kraftigt, vilket satt sina spår i ökade priser på fasta tillgångar.
Riksbanken har motiverat sin räntepolitik med att varuinflationen legat under målet på 2 procent och alltså har räntenivån hålits låg, ibland har den officiella räntan till och med legat under noll, något som underblåst takten i tillgångsinflationen.
Ett dilemma i ekvationen har varit att målsättningen om två procents varuinflation funnits i en värld med ett mycket lägre underliggande inflationstryck. För tio-tjugo år sedan diskuterades livligt Riksbankens självständighet och förmågan att hålla nere inflationen. Men det var då. Idag är Riksbanken självständig, med en enda uppgift, att inflationen ska ligga vid 2 procent.
Riksbanken har inte behövt anstränga sig särskilt mycket för att hålla nere varuinflationen, men det man gjort har inneburit att banken drivit upp tillgångsinflationen och därmed omfördelat tillgångar från unga till gamla.
Det finns goda skäl att ifrågasätta att vi ska ha det på det viset.