Under slutet av december och början av januari var det riktigt kallt i Sverige. Trots att industrin körde med begränsad fart på grund av helgerna var elförbrukningen nära kapacitetstaket. Och med kapacitetstaket avses inte vad Sverige kan producera, utan vad Sverige kan producera OCH importera.
Sveriges ekonomi byggde för inte särskilt många år sedan på vår billiga energi. Sverige var stort – och konkurrenskraftigt – i branscher som krävde mycket och billig elenergi. Som stålindustri, massa och papper, aluminium med mera. Fortfarande är tiotusentals människor sysselsatta i den energitunga industrin.
Under hela 1950- och 1960-talen fortsatte en intensiv vattenkraftsutbyggnad och Sverige kunde hela tiden ligga steget före med billig energi för den elintensiva industrin. När älvarna började ta slut (utbyggnaden slutade dessförinnan, men den hade inte kunnat pågå särskilt mycket längre ens om de fyra sista stora älvarna hade byggts ut) satsade Sverige konsekvent och storskaligt på kärnkraft. Utbyggnadsprogrammet var stort och räckte till att bevara Sveriges ställning som stormakt inom de energikrävande industrierna. Svenska företag inom energiproduktionsutrustning fick också goda möjligheter att utvecklas – de företagen är idag nedlagda eller uppköpta av utländska konkurrenter.
Under 1975-1985 ökade energiproduktionskapaciteten kraftigt, kärnkraften kom att svara för 45 procent av elenergin i landet. Men efter 1985 var det stopp. Inga nya kärnkraftverk kom till. Det gjorde nu inte så mycket, eftersom vårt land då hade ganska stora marginaler och eftersom vi dessutom i början av 1990-talet hade en mycket lång och djup lågkonjunktur. Industrin gick dåligt och behövde inte energi.
Med bättre tider kom ökad energiförbrukning och lösningen fram till idag har varit kablar för elimport från Tyskland, Danmark, Polen, Norge och Finland (och via Finland Ryssland). Under kylan kring det sistförlidna årsskiftet har Sverige försörjts med energi från tyska och danska stenkolseldade kraftverk, från ryska kärnkraftverk av Tjornobyl-typ utanför Sankt Petersburg och av polsk brunkolskraft. Särskilt brunkolen är mycket förorenande. Den som har tillbringat en vinterdag i någon av de större polska städerna vet vad brunkolskraften betyder för luften och hälsan. Diset och koldoften är de bestående intrycken. Därtill kommer naturligtvis koldioxidutsläppen. Om dessas betydelse för klimatet kan man diskutera, men de som är emot svenska kraftverk brukar vara om möjligt ännu mer emot koldioxidutsläpp i atmosfären.
För två år sedan stängdes det välskötta kärnkraftverket Barsebäck I. Det kunde producera 580 MW elenergi. När elimporten var som störst nu vid årsskiftet var den på drygt 2.000 MW, kapacitetstaket ligger omkring 2.500.
I dagarna lämnas remissvaren på förslaget att stänga också Barsebäck II, som liksom Barsebäck I kan producera 580 MW elenergi. Alla remissinstanser – med hittills ett undantag – säger att det är omöjligt. En enkel huvudräkning visar att effekten inte hade räckt i början av året – om Barsebäck II hade varit stängt. Och det var innan industrin hade dragit på för fullt. Huvudräkningen görs dock inte av Energimyndigheten, som har en styrelse som mer ser till det politiskt lämpliga än till den objektiva verkligheten.
Sedan 1980 års folkomröstning om kärnkraften har energipolitiken i stort sett varit låst. Det finns en lag som till och med förbjuder forskare och företag att arbeta med hur framtida kärnkraftverk skulle kunna byggas. Den brukar kallas tankeförbudslagen.
Nästan alla politiker hänvisar till folkomröstningens resultat och säger att svenska folket beslutat att kärnkraftverken ska läggas ner när nuvarande kärnkraftverk tjänat ut. Faktum var att folkomröstningen inte hade något alternativ för bibehållen eller utbyggd kärnkraft. Det fanns tre alternativ att välja på: Lägga ned kärnkraften genast, lägga ned kärnkraften på lite längre sikt med socialistisk kontroll och lägga ned kärnkraften på lite längre sikt utan socialistisk kontroll. Lägga ned kärnkraften på lite längre sikt (med eller utan socialism) fick ungefär 60 procent av rösterna. Den som inte ville lägga ned kärnkraften fick avstå från att rösta.
Sedan folkomröstningen 1980 har mer än 2 miljoner röstberättigade avlidit. Personer som inte ens var födda 1980 har idag rösträtt. De som föddes folkomröstningsåret har fått vara med i två riksdagsval, de som var nio år 1980 har fått vara med om fem riksdagsval. Men de har aldrig fått en chans att påverka energipolitiken, för den fastställdes en gång för alla av deras nu sedan länge avlidna mor- och farföräldrars föräldrar.
Svenska politiker tar inte sitt ansvar i energifrågan. Alla lösningar som innebär att vi accepterar det som rimligt att ekonomisk tillväxt faktiskt kräver ökad energitillgång avvisas med myter om att vi ska få fram alternativa energikällor eller kunna spara energi. Det lät likadant 1980 och sedan dess har energiförbrukningen ökat rejält. Och inga nya energikällor av betydelse har kunnat tas i bruk. Kraftproduktionen har inte ökat sedan det sista kärnkraftverket togs i bruk 1985, men importmöjligheterna har förbättrats. Det är tydligen andra länder som ska lösa Sveriges energiproblem. Och det är polska lungor som ska bära bördan av en oansvarig svensk energipolitik.
Någon vän av ordning frågar kanske varför Contra är så kritisk mot energipolitiken och inte företagen som borde tillhandahålla energin, helst utan politisk inblandning. Svaret är att företagen är helt låsta av energipolitiken och att de inte har några utvecklingsmöjligheter inom de snäva ramar som politikerna ställt upp. Dessutom är två av de tre stora svenska energiföretagen statsägda – Vattenfall ägs av svenska staten och Fortum av finska staten. Det tredje stora kraftbolaget, Sydkraft, har norska staten som näst största delägare.