Den 30 november 1999 stängdes Barsebäcks kärnkraftverk. Kraftverket ägdes ursprungligen av börsnoterade Sydkraft, men staten ordnade ekonomisk kompensation till Sydkraft genom att ett nytt bolag bildades, ett bolag som äger kärnkraftverken i Ringhals (4 reaktorer) och Barsebäck (2 reaktorer, varav en nu är stängd). Det nya bolaget ägs till 74 procent av det helstatliga Vattenfall och till 26 procent av Sydkraft.
På grund av det milda vädret sedan reaktorstängningen har det inte varit några kapacitetsproblem än i Sverige, men regelmässigt importeras elkraft från Danmark, där kraften produceras i kolkraftverk. Svenska kraftverk skulle aldrig kunna drivas som de danska på grund av svenska miljöregler och svensk koldioxidskatt. Men det går bra att importera elen. Och utsläppen från Danmark kommer ju automatiskt till Sverige, eftersom de västliga vindarna är förhärskande.
Sedan länge finns en högspänningskabel till Tyskland, genom vilken det är möjligt att importera el. Och sedan några månader finns även en kabel till Polen. I både Tyskland och Polen produceras elkraft till stor del med hjälp av brunkol. Brunkol är en sämre variant av kol. Den är mer svårhanterlig, den har en tredjedel av stenkolens energiinnehåll och den är betydligt smutsigare. Den som besökt storstäder i östra Tyskland eller Polen vintertid vet vad det är fråga om – upplevelsen är intensiv och inte positiv.
Vattenfall, det helstatliga företaget som fått politikernas uppdrag att effektuera kärnkraftsnedläggningen, tog i veckan det logiska steget för att säkra energiförsörjningen i Sverige. Bolaget köpte 92,5 procent av det tyska brunkolsföretaget Laubag. Priset var 13 miljarder kronor, men för det fick Vattenfall också ett majoritetsintresse i eldistributören Veag.
Nedläggningen av Barsebäck 1 kostade staten 5,9 miljarder kronor.
För investerade 10 miljarder kronor har Sverige bytt ut elproduktion med kärnkraft mot produktion med det som allmänt anses vara världens smutsigaste energikälla, brunkol. Officiellt sker detta av ”miljöskäl”.