Det finns för närvarande två små extremistgrupper som har ett oproportionerligt inflytande på svensk politik. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vardera cirka 5 procent av sympatierna i väljarkåren. Men kan genom att sälja sig dyrt till en villig köpare – Göran Persson – påverka politiken i många viktiga frågor. Resultatet blir att små ytterkantsgrupper styr Sverige långt från folksjälens uppfattning. I de opinionsunderökningar som görs kan man konstatera att den politik som faktiskt förs ligger långt från den politik som förespråkas av svenska folket.
Den ”gröna skatteväxlingen” håller på att förstöra basen för svensk industri och svenskt välstånd, genom att underminera en av de faktorer som varit en av Sveriges viktigaste konkurrensfaktorer – låga energipriser. Kombinationen Miljöpartiet och Vänsterpartiet skalar av det redan avskalade försvaret, så att det kommer att bli en smal sak för fienden att ta över vårt land när han, och det är på gång, fått ordning på sina stridskrafter igen. Det utmärkta kraftverket i Barsebäck står tyst och övergivet så att vi istället importerar dyr och smutsig brunkolsenergi från Polen och Östtyskland. Norrlands inland kommer snart att isoleras igen när en ny flygskatt från nästa år kommer att tvinga många små regionala flygbolag att lägga ner verksamheten. Tre miljarder av skattebetalarnas pengar spenderas på att införa biltullar i Stockholm. Experimentpolitik från extrema feministgrupper bryter ner de traditionella familjerollerna och hindrar folk att ordna barnomsorgen som de själva vill. Kristna värden nedvärderas i skolan. Utrikespolitiken är rabiat USA-fientlig och backar i praktiken upp muslimska diktatorer runt om i världen.
I de allra flesta av de här frågorna har Göran Persson och Socialdemokratiska partiet när de talat själva framfört en annan och mer sansad uppfattning, där det funnits stor värdegemenskap med partierna på andra sidan ”blockgränsen”. Men det är de små långt där ute som avgör politiken.
Och det står ytterligare ett parti på lut som vill utnyttja en marginalposition för att driva igenom en extremistisk politik. Håret reser sig på huvudet när man tänker tanken på vad Feministiskt Initiativ skulle kunna kräva – och få – av Göran Persson för att han ska få behålla makten.
Huvudproblemet är naturligtvis att Göran Persson och Socialdemokratiska Partiet bara har ett intresse: Att sitta kvar på inflytelserika, glansfulla och välavlönade poster. Och att de inte egentligen har någon egen politisk linje att driva, utan är beredda att schackra om nästan vad som helst för att få sitta kvar.
I Tyskland valde Socialdemokraterna att säga bestämt nej till att låta sig styras av den lilla resten av det östtyska kommunistpartiet, som skulle kunna ha precis samma vågmästarroll som Miljöpartiet/Vänsterpartiet i Sverige. De valde istället den stora koalitionen med Kristdemokraterna. Det finns en viss ryggrad och vissa egna idéer hos de tyska socialdemokraterna, vilket skiljer dem positivt från deras svenska kollegor.
Nils Lundgren uttalade sig i veckan om var hans nya parti Junilistan skulle ställa sig i regeringsfrågan. Han kunde mycket väl tänka sig att samarbeta med socialdemokraterna – eller de borgerliga. Men han kunde inte tänka sig att samarbeta med socialdemokrater som gav vänster- och miljöpartister inflytande.
Varför tänker inte Göran Persson på samma sätt som sin gamle partikamrat Nils Lundgren? Att politiken trots allt måste hamna i närheten av den uppfattning som folkmajoriteten har. och att det är något sjukt om det är små extremistgrupper som ska avgöra den ena frågan efter den andra.