Det finns många länder där kvinnor lever under sämre villkor än män. Det finns några länder där kvinnornas underordnade roll är en del av religionen och kulturen. I flera arabländer får kvinnor inte köra bil och måste vara iklädda slöja. Men det finns bara ett land där det gått så långt att kvinnor över huvud taget inte får arbeta och inte visa sig utomhus utan att vara iklädd en heltäckande klädedräkt. Där reglerna till och med gäller änkor, vars enda möjlighet att ”försörja” sig och sina barn är att skicka ut barnen på gatan för att tigga. Det landet är Afghanistan under talibanernas styre – det var 1996 som de drakoniska reglerna infördes. De innebar också att flickor inte får gå i skolan och att kvinnor stenas till döds om de begår äktenskapsbrott.
Feminister i väst har dock knappast någonsin uttalat sitt stöd för sina afghanska systrar. Tvärtom aktiva “feminister” uttalar gärna sitt indirekta stöd för förhållandena i Afghanistan, genom att kritisera dem som vill ändra förhållandena.
Vid ”kvinnornas motståndskonferens” i Vancouver förra veckan uttalade Sunera Thobani inför 500 jublande delegater att den amerikanska regeringen utgjorde ett större hot än den internationella terrorismen!!! Den kanadensiska ministern för mångkultur och kvinnofrågor, Hedy Fry, satt tyst och snällt och lyssnade på Thobanis tal, utan ett ord till invändning i sitt eget därefter följande 40 minuter långa anförande.
Inte heller i Sverige har så kallade feminister yttrat ett ord till försvar för de afghanska kvinnornas ställning. Snarare har det framförts kritik mot dem som önskat ingripa mot de terrorister som mördade 6.000 människor i New York för snart fyra veckor sedan. Det är skrämmande tyst bland dem som kallar sig feminister när kvinnor förtrycks på riktigt.