Det var temat på ett seminarium i tisdags på tankesmedjan Timbro. Roland Poirier Martinsson från Timbro höll en inledning som kommenterades av förre (s)-riksdagsmannen Vidar Andersson och (s)-märkte mediadoldisen Robin Grönstedt (som ersatte Helle Klein som fått hastigt förhinder).
Roland Poirier Martinsson, en av Sveriges ledande konservativa intellektuella, framhöll att han alltid sett socialdemokraterna som ett antikommunistiskt parti, som hade den öppna demokratin som sitt primära mål. Först när denna var garanterad var man beredd att arbeta för partiets andra mål (där Poirier Martinsson misstyckte till partiets inriktning). Det är annorlunda med Kommunistpartiet (Vänsterpartiet) som alltid satt andra mål före demokratin och även definierat om själva begreppet demokrati så att det i kommunisternas ögon fått en helt annan innebörd än den syn som svenska folket har (Lars Ohly har till exempel kallat “avskaffandet av kapitalismen” den viktigaste “demokratireformen”). Poirier Martinsson såg det därför som fullt naturligt att (s) bjöd in Miljöpartiet för ett organiserat samarbete hösten 2009, men han hade mycket svårt att förstå att partiet gjorde en helomvändning två dagar senare och bjöd in även Vänsterpartiet, som ju i många fall setts som partiets viktigaste motståndare sedan urminnes tider. Han citerade flitigt Lars Ohly och andra potentater i partiet. Ohly hade 2004 i en lördagsintervju i P1 försäkrat att han stod för de ideal han haft sedan 1970-talet (då han bekände sig till kommunismen och kritiserade dåtidens doktrinära parti under Lars Werner från vänster). Ohly förklarade 2006 att han hellre valde Fidel Castro än Tony Blair. I en jubileumstidning, utgiven till partiets 90-årsjubileum 2007, citerades Lars Werner som förklarade att partiet skulle sträva efter revolution, inte reformism (Socialdemokraternas själva hjärtepunkt är reformismen).
Vad hände under de två dagarna då (s) vände 180 grader och bjöd in partiet som hyllat mördarbanden i öst genom årtionden? Egentligen vet vi inte mer än att tre-fyra fackförbund samt partidistriktet i Skåne ville ha med Vänsterpartiet.
De två (s)-märkta debattörerna ställde sig lika frågande till vad som egentligen hade hänt under de två dagarna. De var bägge av den skola som vi vant oss vid, de som ser kommunismen som socialdemokratins största fiende. De två spekulerade i att det hela drevs fram av media, som när Ohly ställdes utanför drog in den “mobbade” Ohly i rampljuset. Men hur kunde hela partiledningen falla till föga på två dagar?
Det må vara hur det vill med orsaken till att Socialdemokraterna för första gången någonsin har lierat sig med en rörelse som genom åren har backat upp morden på miljoner människor. Nu är det den situationen vi har att förhålla oss till. Andersson och Grönstedt försökte på olika sätt tona ned betydelsen och menade att Vänsterpartiet kanske inte var så otrevliga som de alltid tyckt. Poirier Martinsson pekade på att Vänsterpartiet inte gjort upp med sitt förflutna och att även om partiledningen må ha ändrat den ytliga fernissan så sitter de gamla takterna länge kvar i det breda lagret av partimedlemmar.