Vårdgarantin i sjukförsäkringen består av tre delar. Du ska få träffa en läkare inom sju dagar, du ska få träffa en specialistläkare inom 90 dagar och vården ska påbörjas inom 90 dagar från att specialistläkaren fastställt en diagnos.
Men vårdgarantin är inte mycket värd. Landstingen följer den inte. Och den som är sjuk orkar ofta inte bråka.
Vi har tittat närmare på den sista tredjedelen av vårdgarantin, om man får vård inom 90 dagar efter fastställd diagnos. För närvarande är det mer än 20 000 patienter som inte har fått den utlovade vården. Det är stora skillnader mellan de olika landstingen. Allra sämst är det i Gävleborg, medan det är uselt även i Värmland, Dalarna, Kronoberg och Västerbotten. I alla de landstingen är det mer än 4 promille av invånarna som inte har fått den utlovade vården. Bäst ligger det till i Norrbotten, följt av Gotland, Uppsala och Kalmar. De fyra länen ligger under 1 promille, vilket alltså är mindre än en fjärdedel av storleken på misslyckandet i de först nämnda länen.
Det är främst inom öron/näsa/hals, kirurgi och ortopedi som det är många som blir utan garanterad sjukvård. Inom hjärtsjukvård var det däremot inte ens 50 personer i hela landet. Men det är ju i det fallet osäkert om de som inte får avsedd vård överlever så länge som 90 dagar.
Intressant är att notera att det sämsta länet på att uppfylla vårdgarantin är ganska bra på att ha låga sjukskrivningstal. I Gävleborg är bara 2,5 procent av invånarna i åldern 20-64 år sjukskrivna, vilket ligger under riksgenomsnittet på 2,7. Under snittet ligger också Gotland (bäst), Stockholm, Jönköping och Västra Götaland. Sämst är det i Jämtland (4,5) följt av Västernorrland. Västerbotten, Norrbotten och Dalarna.
En enkel slutsats att dra är att misslyckandet att följa vårdgarantin leder till stora extra kostnader för skattebetalarna. Sjukpenningen kostar visserligen inte mer än 500 kronor per person och dag, men på ett år blir det över 30 miljarder kronor. Och kostnaden för samhället i form av produktionsbortfall (inklusive missade skatteintäkter) kan uppskattas till åtminstone det tredubbla. De landsting som har misslyckats med vårdgarantin och som samtidigt har hög sjukfrånvaro skulle genom att ordna till vården kunna sänka kostnaderna markant, alldeles bortsett från vinsterna i mänsklig välfärd. Skattebetalarna skulle tjäna på att ökade resurser sätts in (om de sätts in effektivt).
De landsting som har anledning att skämmas alldeles särskilt är de som är med på bägge bottenlistorna. Där kastar landstingspolitikerna bort skattebetalarnas pengar. Det gäller i första hand Dalarna och Västerbotten. I Gävleborg är det kanske inte fullt lika mycket pengar att tjäna. Men någon landstingspolitiker där kanske kunde tänka ett tag på länets sjuka, som får landets sämsta vård mätt på det här sättet.