Regeringen ger på punkt efter punkt efter för extremistpartierna, i en kohandel som visar att den knappast har kontroll över läget. Miljarder slösas på politiska beslut som inte leder till några fördelar för medborgarna. Vården fungerar inte. Försvaret fungerar inte. Rättsväsendet fungerar inte. Skolan fungerar inte. Arbetslösheten sjunker inte. På alla områden där huvudansvaret vilar på politikerna fungerar samhället dåligt. På de områden där marknaden har huvudansvaret är problemen däremot obetydliga.
Socialdemokratiska partiet och dess stödorganisationer ertappas gång på gång med fingrarna i syltburken (lägenheter som var avsedda för obemedlade ensamstående kvinnor gick till fackpampar, Ola Rask fifflade vid Rönneberga kursgård, partisekreterare Marita Ulvskog gick till frontalattack mot det mest hyllade tal som kungen någonsin hållit, regeringen misskötte hanteringen av katastrofen i Indiska Oceanen, Pär Nuder skymfar en stor och betydelsefull väljargrupp – “köttberget” osv). Partiet har dessutom låtit förstå att höjda skatter ska bli ett vallöfte i landet med världens högsta skatter, men med långt ifrån världens bästa samhällsservice.
Tiderna borde vara strålande för oppositionen. Men den rosar knappast marknaden. Moderaterna gör det ena utspelet efter det andra för att närma sig den socialdemokratiska politiken (kanske var det moderaternas ändrade skattepolitik som fick socialdemokraterna att “komma ut” med hot om skattehöjningar). Till Contra kommer pressmeddelanden från alla partier. I pressmeddelandena är det kristdemokraterna som står ut med flit och ihärdighet, samt en inriktning på viktiga frågor som bland annat rör mänskliga rättigheter. Det är därifrån kritiken kommer i första rummet när regeringen vill slopa vapenembargot mot Kina eller upphöra med inbjudningarna till kubanska dissidenter. Men genomslaget i media är tyvärr nära noll, eller åtminstone lika lågt som hos de partier som märks mycket mindre i floden av pressmeddelanden. De fyra partiernas “Allians för Sverige” märks det inte heller mycket av. Trots att det är nu som den skulle ha chansen att bygga upp det försprång som är nödvändigt för de borgerliga för att kunna vinna valet. Det är nämligen så att socialdemokraternas effektiva och kostsamma valapparat alltid brukar kunna ordna ett par procentenheter extra i valets slutspurt. Då behövs det försprång när valkampanjen börjar.
Oppositionen har ett stort ansvar att leva upp till. Det är i oppositionen som alternativen ska formuleras, så att svenska folket erbjuds ett reellt alternativ till den sittande regeringen. Det är oppositionen som ska tydliggöra när regeringen styr landet i fel riktning. Det är – det ska det villigt erkännas – en mycket svår uppgift när media i så stor utsträckning kontrolleras av socialistiska och dirigistiska krafter. Men frågan är om man ens kan se en ärlig ansträngning från oppositionens sida.
De fyra partierna överlever idag mest på att det fortfarande finns minnen i väljarkåren från débaclet med Ny Demokrati. Men det är elva år sedan Ny Demokrati försvann ur Riksdagen och det marknadssegment som Ny Demokrati inriktade sig på ligger fortfarande vidöppet för den som vill ta hand om det. Med tiden kommer det att bli möjligt att starta upp ett nytt parti och vända sig till de stora – och växande – väljargrupper som känner sig orepresenterade i Riksdagen idag. Men till valet 2006 har alliansen mellan de fyra fortfarande chansen att visa att de har ett berättigande i svensk politik. Risken är dock stor att de inte utnyttjar de möjligheter som finns.