Svenska folket har rätt att för 127.000 kronor i månaden få statsråd som är beslutsföra och som ser objektivt och kallt på de beslut de ska fatta. Att Åsa Romson faller i gråt när hon presenterar ett regeringsförslag visar att vi inte fått vad vi betalat för. Det är inte bara så att ett litet och farligt extremistparti har tagit sig in i regeringen – det är i första hand svenska folkets och i andra hand Stefan Löfvens fel. Det visar sig också att en av det partiets representanter är så känslostyrd att hon inte ens kan förmå sig att hålla mental balans när hon presenterar beslut hon själv varit med om att fatta. Vid vilken balans var hon när själva beslutet fattades?

Åsa Romsons gråt kom i samband med att en ny flykting- och invandringspolitik presenterades. Åtgärder som samfällt avfärdades som extremistiska av ett flertal partier för bara ett år sedan.

Det förtjänar att noteras att det inte bara är regeringen som ändrat sig i fråga om flykting- och invandringspolitik. Samma gäller inte minst Moderaterna, som var ledande när Alliansen träffade en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet under förra mandatperioden. Detta för att slippa att hamna i en utpressningssituation gentemot Socialdemokraterna, som traditionellt har stått för en mer återhållsam linje, men som nog hade varit beredd till både det ena och andra tjuvnypet för att göra livet surt för den tidigare regeringen.

Nu är det Anna Kinberg Batra som tävlar med Stefan Löfven om att komma med restriktiva förslag. Det är möjligt att AKB vill återgå lite till Gamla Moderaternas politik. Hon tycks ha gjort det i en del andra frågor, som exempelvis försvarsfrågan. Men hon har snällt suttit med och administrerat Nya Moderaternas politik under åtta år (sedan 2010 som Moderaternas gruppledare i Riksdagen). Hennes trovärdighet när hon säger något annat än det hon förespråkat i fem år är därför begränsad. Men visst är det bra om någon ändrar sig till det bättre.

När det gäller Socialdemokraterna är den nya linjen en återgång till den av LO drivna restriktiva politik som gällde tidigare. Också här känns det inte som en linje att lita på. Partiet har länge sagt något annat, och nu ska vi plötsligt tro att de driver den linje som de såg som extremistisk för bara något år sedan. Så länge Miljöpartiet får sitta kvar i regeringen har Socialdemokraterna svårt att hos svenska folket bygga något förtroende för den egna politiken.