Välfärden och välfärdspolitiken har gjort fantastiska framsteg under senare år. Tidigare har medborgarna tvingats underkasta sig ett ineffektivt monopol där amatörer (kommunalpolitiker) skött allt och där framgångsrika entreprenörer motarbetats med alla tillgängliga medel. Den som varit missnöjd “brukare” har inte kunnat välja något alternativ, eftersom inga alternativ funnits. Den som har arbetat i branschen har inte kunnat få anständig lön, eftersom det bara funnits en arbetsgivare som kunnat sätta de löner de önskat. Ansvariga inom branschen har inte behövt anstränga sig på ett kreativt sätt eftersom vare sig ansträngningar eller kreativitet uppmuntrats.
Under senare år har verksamheterna utsatts för konkurrens. Det har blivit möjligt för den enskilde “brukaren” att välja bort omöjliga leverantörer som bara inriktat sig på den egna bekvämligheten. Många som startat företag i branschen har tjänat bra, eftersom normalverksamheten varit så ineffektiv och kundfrånvänd. Bara genom att börja lyssna på “brukarna” och genom att anpassa resurser till behov har det gått att tjäna bra. Det har blivit vinster på välfärden, till fördel för de anställda och för de som startat företagen. Men också till fördel för “brukarna”. Också till förmån för skattebetalarna som behövt betala mindre. De enda som tjänat på den gamla ordningen är socialistiska politiker, som nu fått mindre att säga till om.
Vi ska inte glömma bort att den förda politiken särskilt drabbat kvinnor. Verksamheterna inom välfärdssektorn har en kraftig överrepresentation för kvinnliga anställda och kvinnliga chefer. Genom att motverka utvecklingen inom branschen har kvinnlig företagsamhet motverkats och genom monopsonin (den enda arbetsgivaren) har lönerna hållits nere.
Ingen skulle drömma om att begränsa vinster inom rörmokeriet, fast rörmokare har en betydelsefull uppgift inom all välfärdsverksamhet, vilken läkarmottagning skulle fungera utan vatten och avlopp?. Ingen skulle drömma om att begränsa vinster inom byggnadsverksamheten, trots att alla välfärdsverksamheter faktiskt etableras i lokaler som byggts av byggare. Ingen skulle drömma om att begränsa vinster inom fordonsindustrin, trots att de flesta läkare behöver en bil för att kunna besöka de patienter som inte kan ta sig till mottagningen.
Hela välfärdsverksamheten bygger på vinstdrivande verksamheter. Utom just den lilla delen av verksamheten som handlar om själva vården. Där ska vinster motverkas. Vilket känns mycket malplacerat för den som vet att vinster leder till bästa resultatet.
Socialdemokraterna har varit medvetna om vinstens betydelse som styrinstrument och mått på effektivitet. Men det finns ett parti som fått oproportionerligt inflytande i politiken, ett parti som har en bakgrund som uppbackare av folkmord och diktatur. Vänsterpartiet. Och Socialdemokraterna har saknat förmåga att säga ifrån och berätta för väljarna vilken dynamisk effekt vinster har för att få valuta för skattepengarna.
Nu har det tillsats en “välfärdsutredning” med en enda ledamot, förre kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu, mannen som gjort sig känd som antisemit.
I direktivet för välfärdsutredningen heter det att “förekomsten av vinstintresse … går ut över kvalitet, likvärdighet, tillgänglighet och arbetsvillkor”. Alltså påståenden tvärtemot verkligheten. Välfärdsutredningen (Ilmar Reepalu) är tillsatt av civilminister Ardalan Shekarabi.
I en artikel i Dagens Samhälle av docenten i nationalekonomi Henrik Jordahl säger författaren att han gärna skriver under på slutsatsen från Per Strömberg vid Handelshögskolan i Stockholm att det inte finns ett motsatsförhållande mellan vinstintresse och kvalitet. “Till exempel visar en studie om äldreboenden, som jag [Henrik Jordahl] gjort tillsammans med Jannis Angelis vid KTH och som publicerats av SNS, att styrning och ledning fungerar bäst på äldreboenden som drivs av stora privata företag. Studien visar dock även att de största skillnaderna finns mellan boenden inom varje ägarform. Det finns alltså gott om kommunala äldreboenden som drivs bättre än privata och vice versa. Att inrikta kvalitetssäkringen på ägarnas vinstutdelning framstår i detta ljus som missriktat.”