Islam är den enda världsreligionen som byggt upp sin existens på våld. Redan under profeten Muhammeds tid började man sprida sin religion med vapen i hand och islamsk expansion har alltid kopplats till krig och erövring. I Muhammeds lära är spridning av islam, med användande av våld om så behövs, en viktig ingrediens.
De andra världsreligionerna må ha utnyttjats av världsliga härskare för att uppnå politiska och territoriella maktambitioner, men de är inte till sin grund kopplade till militär makt, militär erövring och underkastelse på det sätt som islam är. Kristendomen blev en världsreligion genom att inifrån och utan våld ta över världens dittills starkaste makt, Romarriket. Buddhismen är pacifistisk till sin själva natur. Hinduism och konfucianism har utvecklats på plats och aldrig i nämnvärd omfattning utnyttjats som redskap för att nå militära mål.
Annorlunda förhåller det sig med islam där själva religionen innehåller en uppmaning att med våld lägga under sig de icke-troende.
Det må vara att de senaste veckornas våldsdåd mot godtyckligt valda civila på olika platser i världen är svåra att intellektuellt knyta ihop med den islamistiska våldstraditionen, som har varit mer målinriktad. Men faktum är att dagens våldsdåd har samma idémässiga bakgrund som de olika erövringstågen som genomförts i islams namn.
För tjugo-trettio år sedan var det den ateistiska marxismen som stod för det meningslösa och blint slående våldet i världen. Det var terrorgrupper som Baader-Meinhof-ligan i Tyskland, Röda Armén i Japan och Röda Brigaderna i Italien som spred död och skräck omkring sig. I de flesta fallen var dock det våldet inriktat mot mål som på något sätt konkret kunde kopplas till extremisternas “fiende” – i form av framgångsrika näringslivsledare och demokratiskt valda politiker. Det islamistiska våld, som ersatt det marxistiska våldet för några decennier sedan, slår blindare och har inte som mål att slå mot “fiender”, islamisterna betraktar alla som potentiella fiender och därför mördar man på måfå. Oavsett religion eller politisk uppfattning. Tillräckligt motiv för att mörda är att någon råkar åka med en viss tunnelbanevagn i London eller befinner sig på en marknadsplats i en stad i Egypten. För marxisterna krävdes i alla fall att någon befann sig i närheten av ett “fientligt” objekt för att vederbörande skulle mördas utan andra motiv.
Signifikativt är att islam genom sin militära expansionstradition råkat i militära konflikter med företrädare för alla andra religioner. På Balkan är det krigen i Bosnien och Kosova – där motparterna är kristna. Konflikter med kristna finns också i Indonesien och Filippinerna. I Indien är det konflikt med hinduerna (muslimska erövrare rev hinduiska helgedomar för 500 år sedan). I Thailand är det konflikt med buddhisterna. I Mellanöstern med judarna. Det finns inga liknande och omfattande konflikter där religionen är dominerande konfliktorsak mellan de andra stora religionerna. Visst finns det – och har funnits – konflikter där religionen varit ett viktigt inslag (och ibland har det rört sig om exempelvis olika riktningar av kristendomen). Men konflikter där själva basen är religionen har nästan alltid islam som den ena konfliktparten.
Anledningen är att islam i sig bygger på våld och att religionens företrädare har mycket mindre tolerans för andra uppfattningar än vad som är normalt inom de andra stora världsreligionerna. Därför kan vi förvänta oss fortsatta konflikter och fortsatt meningslöst våld, ända till den dag då islam reformeras i grunden.