Det tycks inte bli någon nämnvärd fart på valdebatten. ”Vård, skola, omsorg” var tre slagord som användes av alla partierna i förra valet. Och de tre används i år igen, som om ingenting hänt under de gångna fyra åren. Och det har det nog inte när det gäller vården, skolan och omsorgen.
Hur ska partierna lyckas få in i oss att vi ska rösta på dem en gång till för att de ska uträtta det som de inte lyckades med efter förra valet? För en marknadsförare skulle det var en ytterst knepig uppgift, särskilt som alla partierna i princip kan ställa upp på slagorden. Och innehållet varierar ytterst lite. Bättre och billigare ska det bli, särskilt som de politiska motståndarna misslyckats.
Enstaka händelser blåses gärna upp stort – och skylls på motståndaren. Ett enskilt ärende som sköts dåligt i Stockholm skylls på de borgerliga, ett som sköts dåligt i Eskilstuna skylls på sossarna. Alldeles oavsett att det är mycket möjligt att det hade gått lika illa med den andre vid rodret.
Det finns några få frågor i ”vård, skola, omsorg”, där partierna har lyckats profilera sig. Folkpartiet har lyckats lägga beslag på ”ordning och reda-nischen” i skolan. Inga mobiltelefoner på lektionerna och vissa minimikrav på elevernas studieresultat. Enkla saker som det är förvånande att någon över huvud taget kan ha invändningar mot – och ingen har egentligen invändningar, men en del håller med på ett sätt som ger en känsla av tveksamhet. Moderaterna har lyckats lägga beslag på ”privatisering” som en metod att lösa problem som skapas av misslyckade kommunala organisationer. Men Folkpartiet är gärna med och driver saken aktivt i samarbete med moderaterna. Och i en del socialdemokratiskt styrda kommuner har det partiet gått i bräschen för att lägga ut olika kommunala uppgifter på entreprenad. Helt klart är att socialdemokraterna knappast kan lyckas med att skrämma väljarna att privatisering är farlig. Det är i Stockholm, där privatiseringen gått längst, som väljarna är som mest nöjda med sjukvården. Det är i de socialdemokratiskt styrda landstingen i Norrland som missnöjet pyr – och i Norrbotten startades det till föra valet ett särskilt ”sjukvårdsparti” som i år kandiderar till Riksdagen under namnet Norrbottenspartiet. Socialdemokraterna har å sin sida lyckats skapa nischen ”maxtaxa på dagis”. Det är ett statligt beslut som kostar kommunerna massor av pengar. Närvaron på dagis har ökat kraftigt, till förfång för barnen. Den välbeställda övre medelklassen tjänar bra på reformen, medan de sämre lottade får vara med och betala. Men det var länge sedan socialdemokraterna satsade på ”arbetarna”, de har för få röster att leverera för att de ska vara intressanta.
Kristdemokraterna då? Ja de har ju som enda parti enhälligt röstat emot att barn ska kunna råka ut för att adopteras av ett homosexuellt par. Och den nischen har de märkligt nog fått behålla för sig själva, trots att den förkrossande majoriteten (cirka 75-80 procent i opinionsundersökningarna) av väljarkåren delar åsikten, liksom en majoritet av de ledande också inom socialdemokratiska partiet, som dock efter röstnederlaget med en röst på partikongressen i våras inte vågar utmana gay-lobbyn. Men frågan är knappast av en sådan vikt att den kommer att få folk att byta parti. Alla vet att det är ett spel för galleriet. Bara ett par dussin svenska barn om året adopteras av icke-släktingar och knappast några andra länder accepterar homosexuella som adoptivföräldrar. Beslutet kommer alltså inte att få någon egentlig betydelse, utom i ett par fall som kommer att spelas upp för galleriet. Det är naturligtvis synd om de drabbade barnen, men de kommer att vara mycket få.
Det är alltså främst en rad ”inte-frågor” som tas upp i valdebatten. Dels sådant där partierna i stort sett är överens, dels sådant där meningsskiljaktigheterna inte spelar någon praktisk roll.
De stora viktiga frågorna – till exempel de ekonomiska – lyser med sin frånvaro:
- Justeringar av finansieringen av arbetslöshet och sjukdom så att arbete stimuleras och av skattebetalarna betald ledighet motverkas. Här förekommer det en allmän diskussion, men inga egentliga seriösa förslag som angriper en ödesfråga för en allt äldre befolkning, vars sjuktal ökat med en fjärdedel under den senaste mandatperioden. Det ger inga röster att vilja klämma åt snyltare.
- Kärnkraften och energin. Fortfarande kan Sverige klara sig bra på de kärnkraftverk som byggdes på 1980-talet och en industri som blivit allt mindre energikrävande (elektronikindustri och läkemedelsindustri kräver betydligt mindre energi än stora stålverk och massafabriker). Ingen vågar ta i den för vår framtid så viktiga energifrågan. Folkomröstningen 1980 ska fortfarande styra Sverige på 2000-talet, trots att snart två miljoner av de röstberättigade 1980 avlidit och det redan finns röstberättigade som inte ens var födda under kärnkraftsomröstningen!
- EMU och euron. Ingen vågar tala om det. Och anledningen till det är väl att det socialdemokratiska partiet inte klarar av att driva en enhetlig linje. Men det är en viktig fråga som ska avgöras under den kommande mandatperioden. Ska Sverige avhända sig möjligheterna att driva en självständig ekonomisk politik och helt integreras i den penningpolitik som drivs från Frankfurt? Det finns både för- och nackdelar med en sådan politik, varför vågar då ingen tala om saken?
- Bostadspolitiken. I de större städerna rusar priserna i höjden och det är inte osannolikt att det var bostadssituationen som tog knäcken på högkonjunkturen och expansionen i Stockholm. Fortfarande kan framgångsrika myglare hyra stora bostäder i innerstäderna för priser som är mycket lägre än för smålägenheterna i de impopulära betongförorterna. Ingen vågar ta itu med detta djupt orättvisa system och ingen vågar på allvar angripa bostadssektorn som en mjölkko för finansministern. Moderaterna vill inte riskera att stöta sig med den lilla gruppen välbeställda lägenhetsinnehavare på Östermalm och socialdemokraterna vill inte stöta sig med de starka makthavarna och bidragsgivarna i Hyresgäströrelsen, de som med näbbar och klor slår vakt om hyresgästinnehavarna och fullständigt struntar i de bostadslösa. Eftersom hyresrättsinnehavarna är fler än de bostadslösa finns inte tillräckligt med röster att hitta hos de bostadslösa för att det på allvar ska göras något mot bostadsbristen.
- Och vem vill egentligen sänka skatten…