Vid helgens val till Europaparlamentet visade det sig än en gång att Sverige är kraftigt avvikande från resten av Europa. Över hela Europa gick högern framåt och socialdemokraterna bakåt. Valdeltagandet sjönk. Så var det inte alls i Sverige. Högern minskade, socialdemokraterna ökade, liksom valdeltagandet.
Den partigrupp som har moderater och kristdemokrater som svenska medlemmar ökade kraftigt, men i Sverige gick andelen ned från 23,90 till 23,48 procent. Visserligen helt marginellt, men dock en nedgång. Den nedgången kan dock till stor del förklaras av den kraftiga uppgången för den liberala gruppen (läs Marit Paulsen) från 16,10 till 19,05 procent. De socialdemokratiska partierna (till vilka vi även räknar Sverigedemokraterna, med tanke på det partiets politiska linje i sociala och ekonomiska frågor) ökade från 25,71 till 27,76 procent. Hela ökningen och lite till ligger på Sverigedemokraterna. Det socialdemokratiska partiet tappade 0,10 procentenheter. För Sverigedemokraterna måste man nog säga att utgångsläget är någorlunda gynnsamt för partiet att ta sig in i Riksdagen 2010, de fick 3,28 procent. SD är det parti som brukar ha svårast att mobilisera sina väljare och än sämre brukar det gå att mobilisera i just Europavalet.
Gruppen som vi kallar “blandade extremister” stannade nästan kvar på sin gamla plats och ökade sin andel från 18,73 till 18,81. Det var dock en kraftig omfördelning inom gruppen med hela 2,21 procent till nykomlingarna Feministiskt Initiativ och i övrigt en kraftig förskjutning från Vänsterpartiet till Miljöpartiet. Men det finns skrämmande nog fortfarande mer än fem procent av de röstande som röstar på det parti som genom sin historia har slickat varenda tänkbar blodsbesudlad diktator i röven (Lenin, Stalin och Hitler* för att bara nämna några).
*vurmen för Hitler gällde bara så länge han var i allians med
Sovjetunionen, men under de åren hyllades han i partiorganet Ny Dag
Moderaterna och Socialdemokraterna har gemensamt försökt driva en kampanj som handlade mer om rikspolitik än europapolitik. Det lönade sig inte särskilt bra. Kristdemokraterna försökte skrämma bort så många som möjligt av dem som inte tillhörde det frireligiösa och nykteristiska kärngänget genom att propagera för snusförbud, indragna möjligheter att importera alkohol och export av svensk krångel- och sexlagstiftning till andra länder. Räddningen hette Alf Svensson, mannen som under sin tid som partiledare hade ett sällsynt stort personligt förtroende hos hela väljarkåren – inte bara de egna sympatisörerna. De som inte kände igen sig hos de nya moderaterna har uppenbarligen röstat på Folkpartiet eller Alf Svensson. Kristdemokraterna gjorde för övrigt en hel del av sina centrala väljargrupper besvikna när förre Europaparlamentarikern Lennart Sacrédeus, trots att han kom på andraplats i partiets provval, inte ens sattes upp på den femtiofem namn långa listan.
Det är inte bara Moderater, Socialdemokrater och Kristdemokrater som gjort sitt bästa för att skrämma bort väljarna. Junilistan blev med tiden en alltmer socialdemokratisk organisation, som till och med satte en före detta socialdemokratisk europaparlamentsledamot (Sören Wibe) på förstaplatsen. De borgerliga sympatisörerna, som utgjorde drygt hälften av Junilistans underlag vid förra valet, saknade nu en rejäl representation (saken blev ju inte bättre av att Lars Wohlin, Junilistans andranamn i valet 2004 under mandatperioden bytte parti och gick in i den konservativa-kristdemokratiska gruppen, det blev bara de två s-stämplade ledamöterna kvar i Junilistan grupp). Borgerliga EU-skeptiker hade i årets val ingen alls att rösta på.
Istället för Junilistan kom Piratpartiet in i Europaparlamentet. Till att börja med med en plats, men om Lissabonfördraget godtas slutgiltigt får de två. Och andranamnet Amelia Andersdotter har varit aktiv i vänsterextremistiska rörelsen Attac! Partiet har haft en säkert noga uttänkt linje att inte säga vad de egentligen kommer att stå för i de flesta av de frågor som kommer att tas upp i parlamentet under de kommande fem åren. De har vägrat att tala om vilken grupp de vill ansluta sig, men lovat att rösta med den grupp – vilken det nu kan bli – som de ansluter sig till. Utgångsbuden har varit två av de grupper som står längst ifrån varandra – de gröna eller liberalerna. Hade Piratpartiet talat om var de hörde hemma hade entusiasmen måhända blivit mindre från dem som trodde att partiet skulle stödja deras linje rätt över.
(När denna kommentar skrivs är det slutgiltiga valresultatet inte färdigt än, siffrorna bygger på 6054 av 6060 valdistrikt vid den slutliga officiella rösträkningen)