För tredje veckan i rad handlar Veckans Contra om den kommande helgens val. Efter Norge och Svenska kyrkan följer Tyskland.
I ett globalt perspektiv behöver vi inte tveka om att det tyska valet är det viktigaste av de tre. EUs och eurozonens största land ska välja ledning för de kommande fyra åren. Den tyska opinionen håller Die Kanzlerin högt och var det ett rent personval är det ingen tvekan om att Angela Merkel skulle väljas för en tredje gång. Vilket hör till ovanligheterna i dagens Europa. För två veckor sedan fick Jens Stoltenberg respass vid tredje försöket att vinna norrmännens förtroende och hur Fredrik Reinfeldt ska lyckas vinna en tredje period nästa år står skrivet i stjärnorna. Men i Tyskland skulle det alltså gå bra. Om valet bara gällde att välja en förbundskansler. Angela Merkel har i ord stått upp mot sydeuropeernas försök att pressa tyska skattebetalare på ekonomiskt stöd, även om hon bakom ryggen på väljarna i praktiken gett sydeuropeerna all tänkbar ekonomisk uppbackning.
Men det handlar om att välja en förbundsdag och då är saken inte lika enkel. Kristdemokraterna (CDU och i Bayern CSU) blir det största partiet. Men det kommer inte att räcka. Under perioden 2005-2009 regerade Merkel tillsammans med Socialdemokraterna, vilket ingen part var lycklig med. Sedan 2009 regerar Merkel tillsammans med Fridemokraterna (FDP), vilket fungerat mycket bättre som politisk modell. Men Fridemokraterna riskerar att åka ur Förbundsdagen på grund av den tyska vallagens femprocentsspärr. Om så sker måste hon söka sig en annan partner och det finns då inte mycket annat än Socialdemokraterna att välja på. Kristdemokraterna är ett parti som bygger på järnkanslern Bismarcks tradition om den “goda staten” som tar hand om sina medborgare med allehanda sociala program. Fridemokraterna är ett mer liberalt och marknadsvänligt parti. Jämför Fridemokraterna med “Gammelmoderaterna” i Sverige och Kristdemokraterna med något mittemellan “Nya Moderaterna” och Socialdemokraterna.
De gröna, som tidigare (före 2005) regerat tillsammans med Socialdemokraterna, har tappat rejält i sympatier sedan tidigare val. Det troliga är att de får cirka tio procent av rösterna. Partiet har radikaliserats och kan knappast tänkas regera tillsammans med Kristdemorkaterna. Idag knappast heller tillsammans med Socialdemokraterna. De Gröna är alltför extrema. I dagarna hanterar också partiet skandalen att toppkandidaten Jürgen Trittin under 1980-talet agerat på ett sätt som gick ut på att säkra rättigheterna för den sexuella minoriteten pedofiler. Just den sexuella minoriteten har idag inte alls samma positiva genomslag i politiken som andra sexuella minoriteter, vilket skapat problem för Trittin
Die Linke, vänstern, består av gamla östtyska kommunister som Socialdemokraterna av naturliga skäl inte vill ta i med tång. Varför svenska socialdemokrater gosar med Vänsterpartiet är svårförståeligt, men i Tyskland skulle det inte vara tänkbart (dock i Brandenburg, delstaten som omger Berlin, där Die Linke deltar i en röd-röd koalition). Partiet äger bland annat 51 procent i det gamla organet för Kommunistpartiet (SED) i Öttyskland, Neues Deutschland.
I början av året steg ett nytt parti upp som en komet, Alternative für Deutschland (AfD), ett eurokritiskt parti som haft sin största förankring i akademiska kretsar (osannolikt många av de ledande i partiet är professorer). EU-kritiken är sådan som man kan förvänta sig i konservativa kretsar och rekryteringen har främst skett från gamla CDU-väljare. Partiets opinionssiffror ligger dock kring 3 procent och de kan därför knappast räkna med att komma in i Förbundsdagen. Men väl att knapra lite på CDUs väljarunderlag.
Piratpartiet har efter svensk modell skaffat sig en ganska stark plattform i Tyskland. Men liksom för AfD är det troliga att man kommer att få röster, men inte tillräckligt många för en plats i Förbundsdagen. Under senare år har man dock tagit sig in i fyra delstatsparlament (Schleswig-Holstein, Berlin, Saarland och Nordrhein-Westfalen), där samma femprocentsspärr som på nationell nivå gäller.
Den senaste opinionsundersökningen från det välrenommerade Allensbach-institutet (släppt 18 september, enkäterna genomförda den 15 september) ger CDU/CSU 39 procent, Socialdemokraterna 26 procent, de gröna 11 procent, Fridemokraterna 6 procent, Die Linke 9 procent, Piratpartiet 2 procent och AfD 3,5 procent. Räknat på de partier som fått minst fem procent skulle den nuvarande regeringen få 45 procent och den samlade oppositionen 46 procent. Utgången är i hög grad oviss.