Riksdagsvalet 2014 börjar närma sig och partierna börjar sakta precisera sina positioner.
Några huvudfrågor utkristalliseras, frågor som varit i blickfånget även i tidigare val.
Valet 2006 vanns av Alliansen på sysselsättningsfrågan och fastighetsskatten.
Dåvarande statsminister Göran Persson var helt nöjd med sysselsättningssituationen, vilket kostade honom statsministerposten. Alliansen hade ett omfattande program, varav en del visade sig fungera bra, andra mindre bra. I stort sett måste Alliansen få godkänt i sysselsättningsfrågan – men inte på ett sätt som kan användas i en ny valkampanj. 300 000 nya jobb har tillkommit, men det är vad som behövdes för att motsvara den ökade folkmängden. Arbetslösheten ligger på samma höga nivå som 2006. Vilket dock objektivt sätt är bra presterat med tanke på vad som hänt i resten av Europa. Men rent propagandamässigt är det svårt att dra växlar på sysselsättningspolitiken när framgångarna i arbetslöshetssiffrorna är små. Det märks också att Stefan Löfven satsar på att göra om Fredrik Reinfeldts nummer från 2006. Att skylla arbetslösheten på regeringen och erbjuda en ny politik. Trovärdigheten ska ligga i att arbetslösheten ska bli “lägst i Europa”, dvs ett uppnåeligt mål. För närvarande är det Österrike som har lägst arbetslöshet, men även andra länder med traditionella lärlingssystem (Tyskland och Nederländerna) har också låga arbetslöshetstal. Men det är inte tal om att införa något liknande i Sverige, tvärtom klagar S på att det är för lite teori i det svenska gymnasiets yrkesförberedande linjer. Opinionsundersökningarna visar att S tagit över från M som det mest trovärdiga partiet när det gäller sysselsättningspolitiken. Men de har gjort det oförtjänt. Ett av deras viktigaste krav är återställande av arbetsgivaravgifterna för ungdomar och anställda i restaurangbranschen. Två förödande slag mot just sysselsättningen bland ungdomar och invandrare.
Vad skolan anbelangar verkar S ha köpt Folkpartiets politik med hull och hår – undantagandes lärlingsutbildningen. Folkpartiet och Jan Björklund personligen har vunnit många poäng på kritiken mot flumskolan. Sossarna gör helt rätt som ansluter sig till den linjen. Att driva kampanj på att “jag var först med en riktig politik som alla nu vill följa efter” är knappast en framgångslinje för Björklund. Men har han ungdomens och landets intresse i fokus borde han hälsa sossarna välkomna till Folkpartiets gamla linje och koncentrera sig på lärlingsfrågan. Argumentationen kan skärpas, S-linjen om att “alla” ska vara behöriga till universiteten är inte hållbar. Problemet är bara att skolreformer som görs idag får effekt först om tio-femton år.
Fastighetsskattesänkningen, en av Alliansens valvinnare 2006, var ingen riktig skattesänkning. Det var en rejäl sänkning av den årliga skatt som drabbar alla fastighetsägare (och därmed även alla hyresgäster). Men det var en dramatisk höjning av reavinstskatten för dem som flyttar. Istället för att alla betalar mycket varje år kommer de som måste flytta betala jättemycket ibland. Summan av skatteintäkterna är ungefär oförändrad. Det är alltså nyblivna sambor, växande barnfamiljer, skilsmässopar, arbetslösa som måste flytta och dödsbon som idag ensamma står för merparten av fastighetsskatterna som förr delades på fler. Familjer med utflugna barn kan dock lätt komma undan skatten genom att bo kvar i för stora hus och lägenheter och därmed spä på bostadsbristen. Varför man särskilt ska klämma åt barnfamiljer, skilsmässopar och arbetslösa är svårt att förstå. Att dödsbon vars delägare nu slipper arvsskatt ska få betala kanske är rimligare. Men oppositionen insåg efter valet 2010 att det inte var någon vinnarfråga att driva igenom nya fastighetsskatter, så det är och kommer att förbli tyst i den frågan.
Sossarna tycks också framgångsrikt desarmera två andra känsliga frågor. Vinstförbud i skolan skulle leda till att tiotusentals lärare fick sparken och hundratusen elever (med ett par hundratusen röstberättigade föräldrar) skulle tvingas byta bort en skola som de valt själva. Ingen valvinnare direkt och det har Löfven insett. På partikongressen häromsistens blev beslutet så luddigt att han kan passa i frågan och slipper reta upp stora väljargrupper för att tillgodose en högljudd grupp inom det egna partiet. Han har också lärt sig av Mona Sahlins fiasko 2010 att svenska folket inte vill ha kommunister i regeringen. Alltså ingen förhandsaviserad koalitionsregering. År 2002 vann Göran Persson valet på att begära ett mandat för en socialdemokratisk regering. Det fick han inte, men Miljöpartiet och Vänsterpartiet blev tvungna att ställa upp som stöd utan regeringstaburetter. Miljöpartiet har antytt att de inte tänker göra det en gång till, men med den utpräglade vänster- och regleringsprofil partiet har skulle de vara tvungna att göra det 2014 också.
Skattefrågan har drivits framgångsrikt av Alliansen. På åtta år har skattetrycket minskat med över 4 procentenheter. Detta efter decennier av höjda skatter. Men lösningarna är tekniskt komplicerade, så Alliansen har inte fått de pluspoäng de är värda. Här skulle rätt insatta propagandainsatser kunna göra något för Alliansen.
Slutligen två frågor som misskötts av regeringen, men där misskötseln inte spelar så stor roll, eftersom frågorna alltid setts som ointressanta av den stora delen av väljarkåren. Försvaret och invandringen. Försvaret är under isen och kan inte leva upp till vad svenska folket kan begära. Idag kritiserar både Socialdemokraterna och de mindre allianspartierna Moderaterna för försvarets haveri. Moderaterna som alltid har haft det största förtroendet i försvarsfrågan hamnar nu neråt 20 procent. Löfven går till angrepp och kräver mer resurser. Men det var hans parti som började nedmonteringen…
Invandringen slutligen har hamnat i ett blockerat läge på grund av Sverigedemokraternas uppdykande och övriga partiers beröringsskräck med SD. Det är troligt att betydande skärpningar i politiken skulle genomföras om Sverigedemokraterna inte fanns på plats! Senast var det LO som krävde hårdare tag, visserligen för att skydda sina egna medlemmar mot lönekonkurrens, men ändå. De äldre riksdagspartierna vågar dock inte ta i frågan och den kommer därför knappast att spela någon större roll i valet 2014.