Efter Första världskriget genomfördes en rad folkomröstningar i Europa för att skapa nya gränser och nya länder. På ruinerna av Österrike-Ungern och det redan före Första världskriget i praktiken fallna Osmanska Riket samt delar av Tsar-Ryssland skapades nya nationalstater, vars gränser byggde på folkomröstningar. Länder som Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Estland såg dagens ljus. I gränsområden som genom seklerna vandrat mellan olika nationer fick befolkningen själva genom folkomröstning bestämma vart de ville höra. Det gällde till exempel Schleswig, som till en del blev dansk och till en del tysk, det gällde många av gränserna mellan de nya staterna i Östeuropa och så vidare.
I huvudsak klarade sig dessa gränser bra genom åren, även om Andra världskrigets många folkförlyttningar, folkfördrivningar och flyktingvågor förändrade gränslinjerna på många ställen. Senare har också några av de stater som efter Första världskriget INTE byggde på nationalstatsprincipen brutits sönder. Idag har vi både Tjeckien och Slovakien och (åtminstone) fem stater där en gång Jugoslavien fanns.
Nationalstatsprincipen har i huvudsak fungerat bra i Europa och reducerat de interna konflikterna i länderna. De mellanfolkliga konflikterna har kunnat reduceras med hjälp av EU och andra internationella samarbetsorganisationer.
De europeiska erfarenheterna har dock inte alls utnyttjats på andra håll i världen.
En nästintill helig princip i Afrika under avkoloniseringen har varit att behålla de gamla kolonialgränserna. De enda gränsförändringarna som egentligen gjorts efter avkoloniseringen var uppdelningen mellan Etiopien och Eritrea (som gick tillbaka till äldre koloniala gränser) och sammanslagningen av Tanganyika och Zanzibar till Tanzania. I övrigt har gränserna uppfattats som “heliga”. Trots att etniska konflikter förorsakat massmord i Rwanda och inbördeskrig i länder som Nigeria, Liberia, Sudan, Kongo, Angola med flera.
På samma sätt som artificiella gränser i Afrika har bevarats efter avkoloniseringen har de gränser som skapades efter det Osmanska Rikets fall i Mellanöstern bevarats. Inte minst aktuellt är naturligtvis Irak, som skapades av ett stort antal osmanska provinser, men som etniskt består av tre distinkta delar, de kurdiska områdena i norr (som under osmanerna hade Mosul som provinshuvudstad), de sunnimuslimska arabiska områdena i mitten (som under osmanerna hade Bagdad som provinshuvudstad) och de shia-muslimska så kallade träskaraberna i söder (som hade Basra som provinshuvudstad). Irak är, liksom många av de andra länder som skapades på ruinerna av det Osmanska riket en artificiell konstruktion.
Runt om i världen ser vi de etniska konflikterna slita sönder artificiella statskonstruktioner. Under mellankrigstiden verkade Nationernas Förbund för att genom folkomröstningar utröna till vilken stat olika geografiska områden ville höra. Under efterkrigstiden har Förenta Nationerna istället blivit en organisation som tar tillvara de existerande statskonstruktionernas – och statsledningarnas – intressen. Vad folken tycker bryr man sig inte om.
Vad var det egentligen för fel på den princip som Nationernas Förbund tillämpade, att låta folken själva avgöra och vid behov justera gränser och dela stater i enlighet med folkviljan?
Skulle inte motsvarande principer som tillämpades i Europa under förra seklets början kunna tillämpas idag för att göra slut på till synes olösliga konflikter i utomeuropeiska länder? Det går att flytta gränser och skapa nya länder – eller slå ihop dem – utan att det måste ligga militära konflikter bakom.
Folkomröstningsinstitutet kan fungera som redskap för att skapa en mindre konfliktfylld värld. Det finns ingen anledning att betrakta alla dagens nationsgränser som heliga.