Runt om i världen har demokratin tagit stora kliv framåt. I Latinamerika är så gott som hela kontinenten med undantag för Kuba och Venezuela demokratiska. I stora delar av Asien har demokratin också tagit stora kliv framåt.
Men i Kina och arabvärlden ser vi inte mycket av demokrati. I Kina försöker regimen tysta folkets kritik genom att införa ett kapitalistiskt ekonomiskt system, som medverkar till att den tidigare materiella nöden är på väg att försvinna. Kapitalism är en förutsättning för demokrati. Men kapitalism är tyvärr inte en tillräcklig förutsättning för demokrati.
I arabvärlden ser det också dystert ut. Och där finns knappast ens någon kapitalism som en spirande förhoppning om en bättre framtid. Befolkningarna klarar sig på många ställen hyfsat, men det beror på naturtillgångar som utvinns av gästarbetare (från Väst) och på ett väl utbyggt nät av gästarbetare (huvudsakligen från Sydasien) som sköter det som ursprungsbefolkningen inte kan eller vill göra.
På bara två ställen har det funnits små strimmor av demokrati.
Det ena landet är Irak, som har ett demokratiskt valt parlament, men rasande svårt att från det parlamentet få fram en fungerande regering. Att det irakiska folket trots allt fått säga något har de helt och hållet George W. Bush att tacka för. Han var den förste presidenten sedan Jimmy Carter som helhjärtat i handling ställde upp för de amerikanska idealen också i utrikespolitiken (det behöver väl knappast tilläggas att USA under Bush efterträdare fallit tillbaka till en utrikespolitik utan ideologisk ryggrad, så som det var under Bill Clinton och George H W Bush).
Det andra landet är Libanon, där folket faktiskt brukar få rösta i någorlunda fria val. Men där parlamentets sammansättning inte är det som avgör vart landet går. Shia-muslimska Hizbollah med livlig uppbackning från Iran och Syrien har sänkt landet och berövat invånarna deras demokratiska rättigheter under senare år, precis som palestinska PLO gjorde för ett tjugotal år sedan.
I länder som Saudiarabien, Jordanien, Marocko och de små länderna vid Gulfen härskar kungar av den gamla skolan. Mest gammal är skolan i Saudiarabien.
Därutöver har förstenade odemokratiska regimer sedan länge styrt i Libyen, Syrien, Jemen, Tunisien, Egypten och Algeriet. Ingen där har kunnat göra demokratiska rättigheter gällande och regimen har härskat 20-30 år utan att det synts något tecken till förbättring eller ens en öppning för att fritt välja en efterträdare. I Libyen har det varit värre än i de andra länderna.
Så händer plötsligt att regimen i en av diktaturerna, Tunisien, faller. Det visar återigen att diktaturen är ett instabilt styressätt, även en regim som ser stabil ut och har stark kontroll över ett land kan plötsligt tappa greppet. I Tunisiens fall var det uppenbarligen så att Ben Ali inte kunde lita på sin egen militär. Maktapparaten föll ihop som ett korthus på bara någon vecka.
Gott så, att en odemokratisk regim faller. Tyvärr finns det ingen demokratisk tradition att bygga upp något nytt på. Enligt författningen ska presidentval hållas inom två månader. Men inom två månader kommer inte folket att kunna fatta ett rationellt val. De som på så kort tid kan framträda som valvinnande ledare kommer inte säkert att vara det om två år. Och om två år kan det dessvärre mycket väl vara så att den som nu tar makten har konsoliderat den utan att förankra sin position hos folket, åtminstone inte mer än en gång.
Det innebär alltid stora risker när mobbens härjningar styr ett land. I Tunisien försvann en odemokratisk och hatad regim. Men vad kommer istället. De första oberoende ministrarna blev inte ens en dag gamla, innan kraven på förändring gick vidare. Den förändringen riskerar att kasta ut den teknokratiska kompetens som behövs för att landet flytande. Bara i ett enda land har man i modern tid fullt ut förmått att slänga ut teknokraterna från en gammal diktaturregim för att ersätta dem med nytt folk. Det var i efterkrigstidens Västtyskland. Man försökte göra likadant i Irak efter Saddam Husseins fall. Men fick kasta in handduken, sedan det visat sig att landet inte klarade grundläggande funktioner utan att kalla in en del av Saddam Husseins gamla hantlangare.
Det finns ingen anledning att tro att det egentligen ska fungera annorlunda i Tunisien. Den gamla regimen ska bort! Tack för att den är borta. Men det betyder inte att alla som arbetade åt den också ska kastas till lejonen. Den idealiska lösningen vore att förbereda ett val om något år, då nybildade partier (och gamla från exilen) kunde få en chans att profilera sig. Under mellantiden borde alla krafter ha fått tillfälle att vara med och styra landet – så som det var tänkt med den första regeringen efter Ben Ali. Nu blev det inte så, redan har den naturliga utvägen efter befrielsen stängts igen. Det bådar inte gott.