Under Almedals-veckan företräddes moderaterna av finansminister Anders Borg. Han uttalade då sin övertygelse att försvaret säkert skulle klara en neddragning med 3-4 miljarder (inemot 10 procent). Något resonemang om varför vi har ett försvar och vilka uppgifter det har förde Borg aldrig.
Han fick mothugg av försvarsminister Mikael Odenberg, medan statsminister Fredrik Reinfeldt valde att ligga lågt och bara säga att budgeten ska diskuteras under augusti.
Försvaret har budgeten uppdelad på två delar. En materialbudget och en verksamhetsbudget. Traditionellt och på goda grunder har materialbudgeten spikats långt i förväg. Utvecklingsavtal och leveransavtal med försvarsindustrin är långsiktiga och bättre priser uppnås om företagen kan räkna med säkra order och jämn sysselsättning. Ta till exempel Gripen-projkektet där de sista leveranserna sker i år, medan kontraktet undertecknades 1982. Skulle Saab ha fått vara i ovisshet om antalet flygplan eller om det skulle bli några leveranser över huvud taget hade kostnaderna per flygplan naturligtvis blivit helt andra, om det hade blivit några flygplan alls.
Försvarsberedningen, som lägger grunden för försvarets långsiktiga planering, har under de senaste åren mest diskuterat hur försvaret ska skäras ner och stöpas om. Utgångspunkten har varit att Sverige inte längre utsätts för några militära hot. Och visst har hotbilden minskat markant – från det Sovjetunionen som idag inte finns och som när det motiverade försvarets styrka inte fick nämnas vid namn, för att Sverige var “alliansfritt”.
År 1925 fattades beslut om kraftiga nedskärningar i försvaret. Det fanns inga hot mot Sverige i vår omvärld, som motiverade ett starkt försvar, ansåg dåvarande försvarsministern Per Albin Hansson. Förband lades ned. Värnplikten kortades (till 140 dagar) och många värnpliktiga överfördes till reserven. 1933 kom Adolf Hitler till makten. Men först 1936 insåg den svenska regeringen – Per Albin Hansson hade då blivit statsminister – att det fanns hot i vår omvärld och att landet behövde ett försvar värt namnet. Det nästan nedlagda försvaret skulle rustas upp. Men det tog tid. Och när statsminister Per Albin Hansson i ett tal några dagar före Andra världskrigets utbrott förklarade att “vår beredskap är god” ljög han. Beredskapen var usel. Men den bättrades på. Och Hitler ansåg inte att han behövde ockupera Sverige, så länge vi snällt levererade järnmalm via Oxelösund och den av Tyskland ockuperade hamnen i norska Narvik. Avsaknaden av militär styrka gjorde oss militärt till en tysk nickedocka.
Så såg det ut 1925-1940. 1925 har vi upplevt igen. Förband har lagts ned på löpande band och det finns idag knappast något svenskt försvar som kan försvara Sverige. Men som den kinesiske tänkaren Sun Tsu sa för 2500 år sedan. Ett land har alltid en armé. Sin egen, eller någon annans.
Försvaret ska dock – enligt ÖB Håkan Styrén – klara “både och”, både att delta i internationella uppdrag och att försvara landets intresse i närområdet. Förmågan att försvara landets intressen i närområdet har minskat drastiskt, till en del beroende på att hotet från Ryssland inte har upplevts som realistiskt från en sönderfallande nation med en sönderrostande krigsmakt. Men så såg det ut för fem-tio år sedan. Idag är situationen en helt annan. Ryssland satsar nu stenhårt på militär upprustning. Och landet har gott om råd på grund av de höga olje- och gaspriserna.
I Sverige kallas inte ens en femtedel av en årskull unga män in till värnpliktsutbildning. Hela svenska armén, som i mobiliserat skick var en 800 000 man för trettio år sedan, är idag 30 000. Men det är tveksamt om den är ens så stor i verkligheten.
Mycket av försvarets resurser används för att betala avgångsvederlag till sparkade officerare, för att flytta om nedlagda förbands utrustning samt för att exempelvis fylla fullt fungerande bunkrar med cement, istället för att låta dem stå kvar i beredskap.
Den ryska krigsmakten rustas däremot upp. President Vladimir Putin sade så sent som i juni upp Rysslands åtagande enligt 1990 års avtal om konventionella stridskrafter i Europa att inte överskrida vissa nivåer på styrkorna i västra Ryssland – Sveriges närområde. Uppsägningstiden är 150 dagar.
Försvarsbudgeten har i reala termer minskat med 20 procent de senaste sju åren. På grund av de stora fasta kostnaderna och på grund av att så mycket pengar används för nedläggningar och avveckling har försvarsförmågan gått ner med mycket mer än 20 procent. I det läget är det bara en landsförrädare som kan på allvar föreslå nedskärningar av det försvarsanslagen.