I USA har brottsligheten minskat kraftigt under senare år. Till en del är det något som uppnåtts tack vare polisiära insatser. Bland alla de förnuftiga insatser som den amerikanska polisen gjort för att få ned brottsligheten finns det naturligtvis en del som inte varit särskilt framgångsrika. En av de åtgärderna är så kallad “nolltolerans”. Dvs polisen ska ingripa även vid bagatellbrott, för att vara ett varnande exempel.
Nolltoleransen är den enda av alla de intressanta brottsbekämpande åtgärderna som letat sig över till Sverige. En del svenska debattörer tror att brottsligheten skulle minska om polisen började jaga folk som körde cykel utan lyse, personer som kastade skräp på gatan, och de som kissade i en park osv. I USA finns det exempel på att personer som ätit banan blivit arresterade på tunnelbanan. Om det blir många sådana insatser mot vanligt hederligt folk blir polisen snart mycket impopulär. Det är därför som nolltolerans av det slaget inte längre ingår i de framgångsrika amerikanska polisinsatserna. Även om många svenska debattörer tycks tro det. För att inte tala om hur många svenska polischefer och poliser som tror det.
Låt oss innan vi tittar på metoderna konstatera att brottsbekämpningen varit framgångsrik i USA. Antalet inbrott och bilstölder är (räknat per invånare) numer lägre i USA än i Sverige!
Mest framgångsrik har New York-polisen varit. Förre polischefen William Bratton, som stått för mycket av framgångarna, organiserade om polisen från grunden. Poliserna fick större befogenheter att fatta egna beslut. Han minskade på kontorsjobben och skickade ut poliserna på gatan. De lokala polischeferna blev personligen ansvariga för sina distrikt och den som inte lyckades minska brottsfrekvensen i sitt distrikt fick obönhörligen sparken. Det gick inte att skylla ifrån sig. Inom ett år hade hälften av de lokala polischeferna fått sparken. Bratton försåg också den lokala polisen med ett kraftfullt datastöd. Det gick att direkt följa brottsutvecklingen per kvarter och se var insatser behövdes – och när insatserna gjordes gick det snabbt att avläsa om de var effektiva eller inte.
Ett viktigt inslag i den amerikanska polisreformen har varit en motsvarighet till “närpolisen”. Poliserna ska röra sig i samhället, de ska synas på stan. Och då ser de också vad som händer. Genom att delta aktivt och erbjuda sina tjänster till klubbar och föreningar skaffar man sig en bred kontaktyta och vet snabbt var man kan få information när man utreder ett brott.
Ytterligare en faktor som minskat brottsligheten är längre fängelsestraff för återfallsförbrytare. “Three and you’re out” är ett motto i en del amerikanska delstater. Det innebär att den som döms till sitt tredje fängelsestraff döms till livstid, även om brottet var förhållandevis obetydligt. Många svenska poliser kan vittna om betydelsen att få bort det fåtal personer som står för brotten ur “cirkulationen”. I en svensk småstad kan brottsligheten sjunka med hälften när “Tjuv-Hasse” sitter inne, för att återgå till sin gamla nivå så fort Hasse släpps på fri fot. Om de notoriska återfallsförbrytarna försvinner för gott märks det naturligtvis i brottsstatistiken även på nationell nivå.
Men vi bör också komma ihåg att det inte bara är polisens insatser som fått ner brottsligheten. Den demografiska utvecklingen har hjälpt till. Färre personer i åldrarna mellan 15 och 25 leder ofelbart till färre brott. Sjunkande arbetslöshet och en bättre ekonomi bidrar också till att minska brotten. De här faktorerna har hjälpt till i USA, men även om de räknas bort har brottsligheten minskat högst påtagligt. Det finns säkert mycket att lära. Men det är inte “nolltoleransen” vi ska kopiera.