Vid Umeå Universitet har prefekten Sten Höglund förklarat att nationalsocialister inte får tala på universitetet. Uttalandet gjordes sedan en doktorand, Karolina Matti, bjudit in en nationalsocialist att tala inför åtta (!) åhörare. Utbildningsminister Carl Tham har gått ett steg längre och förklarat att anhängare av våldsideologier inte bör få tala på universiteten.
I praktiken innebär det att Carl Tham vill ha tyst på Sten Höglund. För Sten Höglund har ett förflutet som “revolutionär”, marxist och vänsterextremist. Ska Thams uttalande tas på orden blir det mycket tyst på universiteten åtminstone måste Sten Höglund lära sig att hålla tyst.
Akademisk frihet är ett välkänt begrepp. Det innebär att stora och låga tankar ska kunna brytas mot varandra utan administrativa ingripanden. Det har också varit tradition att extremister kunnat husera ganska fritt på universiteten, men i slutänden har det ändå alltid varit balansen, sansen och måttan som segrat.
På 1930-talet valde de som var intellektuella motståndare till nationalsocialismen att sätta stopp för den lynchmobb-justis som härjade i Tyskland. Där mobben av kommunister slog ihjäl en nationalsocialist om de kom åt honom ensam. Och vice versa. Så blev det aldrig i Sverige. Här ställde de intellektuella upp på debatt och nationalsocialisterna fick inte en enda plats i Sveriges Riksdag. Det blev en försumbar marginalgrupp, medan de i Tyskland kunde komma till makten genom demokratiska val. Idag behöver väl ingen tveka om att den svenska modellen var bättre än den tyska.
Men den tyska modellen är vad som förespråkas av såväl utbildningsministern som prefekten vid Umeå Universitet.
Prefekten förklarade att de stackars studenterna inte skulle förmå att intellektuellt värja sig mot en nationalsocialist som höll ett propagandistiskt föredrag. Är det sant borde nog Sten Höglund och hela universitetsledningen avgå. Klarar inte universitetets studenter av en så enkel sak är alla miljoner som satsas på det helt bortkastade.