Alla partier är överens om att avskaffa TV-avgiften och ersätta den med en TV-skatt, som ska betalas av alla, oavsett om de vill titta på Sveriges Kommunist-TV eller ej. Skatten ska inbringa 8,5 miljarder kronor. Pengarna ska användas till att driva två TV-kanaler, ett otal radiokanaler och Utbildningsradion. För all annan radio och TV får tittarna betala. Antingen kontant i form av abonnemangsavgifter eller i form av reklam. Varför staten ska vara företagare just inom radio och TV när privatiseringar skett inom så gott som alla andra branscher där det finns konkurrerande företag är svårt att förstå
Systemet håller på att få omfattande negativa konsekvenser för bevakningen av lokalpolitiken. Sveriges Radio lägger nämligen ut sina lokala nyheter gratis på nätet, medan de privatägda tidningarna på något sätt måste ta betalt. Alltfler tidningar gömmer sig bakom betalväggar, vilka inte räcker till för att finansiera seriös undersökande journalistik om det lokala samhället. Bara det som är godkänt av staten kommer därmed att stå för allmänhetens granskning av lokala pampar och maktpåvar framöver. Antalet journalister sjunker snabbt och snart är Sveriges Radios lokala hemsidor den enda samhällsbevakning som finns kvar för en bredare publik..
En del försvarar den statliga kontrollen över radio och TV med att det behövs “public service”, seriösa program som tar upp viktiga samhällsfrågor. Som om tidningsbranschen skulle sakna tidningar och tidskrifter som behandlar samhällsfrågor på ett seriöst sätt! Det handlar istället om att använda skattepengar för att producera program som Melodifestivalen, Robinson och Allt för Sverige. Program som säkert skulle ha en plats på den kommersiella marknaden också.
Och varför ska det finnas två statliga TV-kanaler om det nu är så viktigt med “public service”. Nöjesprogrammen täcker mer än halva utbudet, så den ena av TV-kanalerna skulle utan vidare kunna säljas på den öppna marknaden utan att inkräkta på mängden seriösa samhällsprogram. Om det låg seriösa tankar bakom försvaret för “public service” skulle försäljningsintäkterna för den ena statliga kanalen, kombinerat med halverade produktionskostnader om bara en kanal produceras i statlig regi, göra att det inledningsvis inte behövde tas ut någon TV-skatt alls.
Men den viktigaste invändningen mot den statsfinansierade TVn är att alla kanalerna blivit centrum för politisk korrekthet och att programutbudet kontrolleras av statligt tillsatta styrelser. Återkommande undersökningar visar att ett litet extremistparti (Miljöpartiet) är det största inom etermediajournalistkåren. Och att det inte finns några kristdemokrater eller sverigedemokrater alls bland de journalister som jobbar i statliga etermedia. Med fortsatt statlig finansiering kan företagen fortsätta att fjärma sig från de som borde vara de egentliga uppdragsgivarna: lyssnarna och tittarna, för att istället koncentrera sig på uppgiften att vara megafoner för den politiskt korrekta centrala statsmakten.
Foto: Holger Ellgaard, Wikimedia Commons