Finansmarknaderna har varit stormiga och flera välkända och anrika företag har rasat ihop som korthus. Det finns flera reflektioner som kan göras med anledning av detta.
Lönerna har varit höga och bonusarna stora i finansbranschen. För de pengarna borde aktieägarna ha fått företagsledningar som klarat av företagen inte bara i medgång utan även i motgång. Det är i dagens turbulens som agnarna skiljs från vetet. Tyvärr har åtskilliga fått för mycket betalt för de usla arbetsinsatser de gjort. Å andra sidan, de som fått betalt på rätt sätt, dvs i helt resultatbaserade löner får nu lön för mödan om de gjort rätt, medan de är både ruinerade och ute om de har gjort fel. Det finns en sträng logik i den utslagning som nu sker. Den leder till bättre och effektivare företag. En viktig bakomliggande faktor för att systemet ska fungera är att ägarna verkligen har kontroll över företaget. Tyvärr har det i en del företag funnits svaga ägarfunktioner, vilket gjort att den anställda företagsledningen har kunnat göra lite som den vill på företagets bekostnad. Det har då inte bara blivit på företagets, utan också på den samhälleliga effektivitetens bekostnad.
En lång uppgångsperiod, som den vi haft sedan 2003, leder till att många i grunden felaktiga koncept kunnat utvecklas och frodas. De har inte ställts inför testet: Klarar det här en nedgång. Ju längre uppgången varar, desto större är risken att människor som egentligen inte förstår vad de sysslar med kan visa upp skenbart goda resultat och med det resultatet i ryggen övertyga kunder att satsa mer på konceptet – även om det inte är hållbart längden.
De alltmer sofistikerade finansiella uppläggen har varit sådana att endast ett fåtal experter har förstått strukturen och haft den fulla insikten var den slutliga risken ligger. Värdepapperisering var så sent som 1990 ett helt okänt begrepp i Sverige. De som i början av 1990-talet introducerade upplägget i vårt land gjorde det med förhållandevis transparenta produkter. De som satsade kunde både förstå produkten och genomlysa var risken fanns. Värdepperisering har varit en av basfaktorerna bakom dagens mer sofistikerade finansiella instrument som skiljer på risker av olika slag, avkastning och kapital. Idag har uppläggen blivit många gånger mer komplexa. Även personer med normal ekonomiutbildning kan ha problem att sätta sig in i det principiella upplägget. De många leden i de finansiella uppläggen gör att även den som principiellt tar till sig hur transaktionerna fungerar kan ha svårt att följa upp vem som är den slutgiltiga risktagaren. Om jag till exempel medvetet valt att undvika Wall Street-företag (de som nu havererat) kan jag mycket väl hamna där ändå genom en svensk bank som är engagerad i schweiziska värdepapper som i sin tur leder vidare till Wall Street, direkt eller via omvägar.
En del skriker nu på mer regleringar. Mer regleringar hjälper inte. Marknaden är redan idag sönderreglerad (särskilt i USA). Bedrägerier hanteras bäst av polisen. Finansiella felbedömningar hanteras bäst av marknaden. Regleringarna kostar miljarder, men det är sällan man kommer åt de fula fiskarna. Se bara hur den svenska Finansinspektionen framgångsrikt jagar insiderhandel där det handlar om att anmälan kommit in några dagar för sent (den laglydige medborgaren har då själv undertecknat bevisen!), medan man så gott som aldrig tar någon för insiderhandel med kriminella syften. Skärpt reglering skulle fånga fler formella fel, men inte komma åt några skurkar. Till en kostnad av miljarder kronor och framförallt till en kostnad innebärande ökande ineffektivitet i samhället.