För ett år sedan infördes en regel om absolut företräde för fotgängare vid markerade övergångsställen. Tidigare rådde en sund balans, där bilister med gott omdöme lämnade företräde och fotgängare med gott omdöme var försiktiga. Under det gångna året – när omdömet ersatts av en fyrkantig regel – har antalet olyckor vid övergångsställen fördubblats. Många kommuner har insett att den nya lagen inte fungerar och tar dessutom bort övergångsställen – fotgängarna tvingas gå över gatorna på omarkerade ställen, mer utsatta för biltrafikens risker. Men det är inte där olyckorna ökar, utan vid de markerade övergångsställena där fotgängare ofta tycks strunta i vanligt omdöme och vanlig försiktighet. Trots allt är RÄTTEN till företräde inte något som skyddar mot framrusande plåt.
Den nya regeln är också en miljöfara. Den som skriver dessa rader går så gott som dagligen över en någorlunda tättrafikerad gata mitt i en backe, just där det finns ett övergångsställe. Trafiken är lagom gles, så det är inga problem att komma över gatan mellan bilarna. Men idag stannar så gott som alla bilar när en fotgängare närmar sig, för att sedan förorena miljön med de extra avgaser som uppstår vid acceleration i en backe. Bilar i konstant fart släpper nästan inte ut några avgaser alls med modern katalytisk avgasrening. Bilar som accelererar – och särskilt i motlut – gör det.
I Stockholm härskar en koalition mellan de borgerliga partierna och det lokala Stockholmspartiet. Stockholmspartiet, som har alla sina tre mandat från de centrala delarna av staden där folk klarar sig utan bil, har ”sålt” de röster som räcker till majoritet i stadsfullmäktige genom att framtvinga diverse trafikförsvårande regleringar. En sådan är att stadens huvudgator berövats ett körfält som reserverats för cykelbanor. Självklart har framkomligheten för biltrafiken försämrats. Men samtidigt har trafiksäkerheten för cyklisterna försämrats och antalet cykelolyckor ökat. Vid de stora korsningarna löper cykelbanorna ofta snett över biltrafikens filer, samtidigt som cyklisterna lockas att köra på de stora trafikintensiva gatorna istället för de små knappt trafikerade parallellgatorna som var det naturliga valet innan den konstlade omdirigeringen av cykeltrafiken. Dessutom sammanblandas parkerade bilar, cyklister och fotgängare på ett högst trafikfarligt sätt.
Landets bilpark har blivit allt bättre. Landets bilförare har blivit allt bättre. Landets cyklister har av allt att döma börjat köra på ett mer ansvarsfullt sätt. Tyvärr vägrar landets politiker att utnyttja detta för att sänka olyckstalen. De genomdriver istället galna reformer i lagstiftning och trafikreglering som driver upp olyckstalen.