Föreningen Upplysning om Kommunismen ordnade den gångna veckan ett heldagsseminarium i anslutning till tjugoårsdagen av Murens och kommunismens fall i Centraleuropa. Seminariet handlade om det Kalla Krigets tre hjältar: Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Johannes Paulus II. Flera av talarna beklagade att det idag inte fanns personer med den resningen som de tre stått för. Och bland talarna fanns nära medarbetare till både Ronald Reagan (Clark Judge) och Margaret Thatcher (John O’Sullivan och Robin Harris). Johannes Paulus II “företräddes” av Sveriges tidigare ambassadör vid Vatikanen Lars Bergqvist som bland annat berättade att han under sin tid i Rom stött på Lech Walesa som under förklädnad kom till påven för att hämta råd och pengar och under den tiden bodde i Birgitta-klostret i Rom!
Clark Judge underströk Ronald Reagans intellektuella storhet. Vi känner honom alla som den store kommunikatören, men för en medarbetare som Judge var det viktiga att Reagan hade djupare insikter i kommunismens ideologi än någon annan president, ja troligen djupare insikter än någon av Vita Husets medarbetare. Som vanligt var CIA dåligt informerat och rapporterade kort innan Murens fall att levnadsstandarden i Östtyskland var högre än den i Västtyskland… Reagan förstod, i motsats till CIA, kommunismens sanna natur och han vägrade att följa de råd till kompromisser och eftergifter som kom från medarbetarna med diplomatisk bakgrund. Judge var märkbart oroad över den svaga reaktionen mot Rysslands framfusighet idag. Obamas politik består av eftergifter som skulle varit helt otänkbara för den man som vann det kalla Kriget – exempelvis beslutet att avstå från robotförsvaret i Tjeckien och Polen. Det var Reagans beslut att inte göra motsvarande eftergifter som ledde till Sovjetunionens fall och till segern i det Kalla Kriget. En liten knorr i Judge’s framträdande var att han såg även expeditionen till havets botten för att hitta Titanics vrak som ett inslag i det Kalla Kriget. USA talade om att de hade tekniken som Sovjet inte ens vågat drömma om…
John O’Sullivan framhöll att de institutioner som mer eller mindre skapats som komponenter i det Kalla Kriget, det Liberaldemokratiska Partiet i Japan och det Kristdemokratiska Partiet i Italien idag förlorat sin gamla ställningen (Kristdemokraterna i Italien finns knappt kvar). Det innebär att det krävs nya och annorlunda institutioner för att stå upp mot det nya ryska hotet.
Konferensen gav även utrymme för några representanter för de befriade länderna att framträda.
Grzegorz Gauden, som flyttat till Sverige innan Polens befrielse, men som desförinnan deltagit i befrielsekampen, underströk vikten av att de tre hjältarna i kampen visade att polackerna inte längre var ensamma, som de varit 1956 och 1970.
Mest frispråkig var Estlands förre statsminister Mart Laar, som innan kommunismens fall var historiker vid Universitetet i Tartu (grundat av Gustav II Adolf). Laar pekade i egenskap av historiker på individernas avgörande betydelse för att historien tog den riktning den tog vid det aktuella tillfället. Hade Thatcher, Reagan eller Johannes Paulus II funnits på plats 1956 hade hela Centraleuropa befriats redan då, men Väst saknade styrkan att ge det ungerska upproret erforderligt stöd. Laar växte upp i ett Estland där visste alla att kommunismen var dödsdömd och omöjlig som ekonomiskt och politiskt system. Det behövdes bara att någon utifrån knuffade lite på systemet så skulle det rasa ihop. Men det som var allas kunskap i Estland var helt okänt ens bland experterna i Väst. Det var först när Ronald Reagan med sina djupa kunskaper om kommunismen vägrade att lyssna på experterna som kommunismen verkligen föll.
Laar berättade om sina personliga upplevelser som student i Tartu. Som student måste han ägna en dag i veckan åt reservofficersutbildning. När makthavarna skickade en general från Moskva för att föreläsa tändes hoppet om att det faktiskt var ett allvarligt läge för Sovjetunionen. Och när generalen sedan ägnade hela föreläsningen åt att beskriva vilken katastrof det amerikanska rymdförsvarsprogrammet var för de sovjetiska ambitionerna tändes hoppet hos alla studenterna att det äntligen var dags för befrielse. De fick rätt.
Laar avslutade sitt anförande med att fråga var motsvarigheterna till Reagan och Thatcher finns idag. Tyvärr är det inga personer med den resningen vi ser. Istället gör Obama den ena eftergiften efter den andra till Ryssland och diktatorerna i Mellanöstern. Han kan inte ens förstå vad som händer i närområdet Honduras!