Systembolaget är ett politiskt företag vars existens med rätta kan ifrågasättas. Cheferna har genomgående hämtats från den politiska världen. Anitra Steen var tidigare närmaste politiska hantlangare åt Göran Persson under hans tid som finansminister (sedan har hon som bekant kommit ännu närmare den politiska makten). Hennes företrädare Gabriel Romanus var före detta socialminister och går man längre tillbaka hittar vi bara gamla statsråd så långt våra arkiv sträcker sig.
Systembolaget är ett redskap för att ge staten stora inkomster, men också för att politiskt kontrollera svenskarnas dryckesvanor. De med EU öppnade gränserna håller på att göra detta till ett ohållbart projekt. Systembolaget tappar marknadsandelar år för år. Men numer går inte de förlorade marknadsandelarna till hembrännarna och smugglarna utan till privatimporten. Myndigheterna styr alltså medvetet över distributionen av vin och sprit från rationella, kostnads- och energieffektiva logistikföretag till småskalig transport där mycket bärs över gränsen för hand…
Systembolaget har på många orter sedan länge varit ett redskap för att ge goda partiarbetare med tveksam bakgrund ett jobb där de får en tryggad utkomst, men inte kan göra så mycket skada. Där till exempel den misslyckade Konsum-föreståndaren kan få ett tryggt jobb i detaljhandeln utan att riskera att misslyckas på grund av hård konkurrens. Med den rekryteringen har det behövts mycket central handpåläggning för att få butikerna att någorlunda anpassa sig till dagens omvärld.
EU har jagat Systembolaget och framförallt ifrågasatt företagets inköpsmetoder. Svenska staten lyckades komma undan en fällande dom i EG-domstolen genom att konstruera ett ohållbart inköpssystem som också mycket riktigt havererade när det testades i praktiken. Men staten fortsätter att framhärda att det fungerar – fast det inte gör det. Och man har inför EG-domstolen hävdat att det är neutralt och rättvist. EU har sina synpunkter på Systembolaget endast i dess form av handelshinder, inte på grund av dess “sociala” uppgift.
Vin och sprithandel är i de allra flesta länder där det inte finns statliga monopol en typisk småföretagsbransch. Många oberoende handlare konkurrerar med sortiment och priser. Grossister och producenter försöker på sedvanligt sätt locka till sig distributörer genom att ge bra villkor i form av inköpspriser, säkra leveranser, rabatter etc. För att kunna sälja in detta behövs det goda relationer med handlarna.
I Systembolaget har grossisterna sökt skapa de här relationerna, eftersom de lokala butikscheferna delvis haft ansvaret för sortimentet. Utan att dock ha det fulla ekonomiska ansvaret som en normal affärsidkare har. Resultatet har blivit en märklig halvkultur med det sämsta från två världar.
Mitt i detta kastar sig de juridiska myndigheterna – och Systembolagets ledning – över ett antal butikschefer i Systembolaget. Till en del för att de under svåra omständigheter försökt göra ett bra jobb. Några få har attackerats på goda grunder, men de allra flesta har sparkats, skandaliserats och åtalats för att de försökt göra ett bra jobb. Det vill säga lära sig produkterna, ta del av de erbjudanden som leverantörerna har. De har rest till vingårdar och bryggerier, som man förväntar sig att en duktig företagare ska göra. Men eftersom de saknat det ekonomiska ansvaret har detta tolkats som att de är mutkolvar.
Den tolkningen beror helt på det bisarra politiska Systembolagets och dess snedvridna inköpssystem. Och politikers försök att med moralisk indignation och juridiska sanktioner rädda ett sjukt företag från nedläggning. Det kommer aldrig att gå att bevara ett politiskt snedvridet distributionssystem när Sverige är underkastat omvärldens krav på fri konkurrens. Det är otillbörligt att ett stort antal butikschefer och säljare ska drabbas på det sätt som nu sker för att politiskt ansvariga försöker genomföra något som är och kommer att förbli omöjligt.