Socialdemokraterna har förklarat att de inte skulle acceptera vare sig aktivt eller passivt stöd från Sverigedemokraterna om de skulle bli vågmästare i Riksdagen efter valet 2010. De kräver att Alliansen ska binda sig på samma sätt och försöker misstänkliggöra dem från borgerligt håll som vägrat att uttala sig lika kategoriskt som Socialdemokraterna.
Att ha Sverigedemokraterna som vågmästare är inget som någondera politiska blocket önskar sig. Och frånsett några Sverigedemokrater som gärna skulle vilja synas finns det knappast någon annan heller i landet – inklusive de sverigedemokratiska väljarna – som skulle ha glädje av ett sådant läge.
Men skulle det inträffa måste man förhålla sig till det. Och då ger Regeringsformen en vink om lösningarna. Det socialdemokratiska utspelet är en utstuderad taktik för att tvinga fram ett socialdemokratiskt regeringsdeltagande även om det inte skulle ha tillräckligt stöd bland väljarna!
Enligt Regeringsformen kan en statsminister avsättas om en majoritet sätter sig emot. I ett tänkt läge med Sverigedemokraterna som vågmästare skulle regeringen fällas bara om Sverigedemokraterna röstade emot. De skulle därmed indirekt ha sagt att de föredrar Socialdemokraterna. Om de lade ner rösterna skulle regeringen sitta kvar. Och tvingas förankra sina förslag hos något av oppositionspartierna, alternativt lägga fram förslagen utan förankring och vänta på vad som skulle hända i Riksdagens omröstningar. I de flesta sakfrågorna skulle Sverigedemokraterna stödja Socialdemokraterna, av det enkla skälet att Sverigedemokraternas politiska program med några undantag ligger närmast det socialdemokratiska.
Men så länge Socialdemokraterna i opposition vägrade att samarbeta med Sverigedemokraterna skulle Alliansregeringens förslag gå igenom mot Socialdemokraternas (+v+mp) röster och med Sverigedemokraternas nedlagda (det partiets förslag skulle röstas bort i en förberedande votering och då är praxis att man lägger ner sina röster). Förutsatt att Alliansen hade fler röster än s+v+mp. Enda chansen för Socialdemokraterna att i ett sådant läge få något inflytande är om man lyckas locka Alliansen till att göra ett lika kategoriskt uttalande som Socialdemokraterna. Då skulle Reinfeldt avgå som statsminister om Sverigedemokraterna blev vågmästare. Trots att Alliansen i det läget kunde ha större stöd än den nuvarande parlamentariska oppositionen. Det skulle bli (s)-influerad politik utan (s)-stöd i väljarkåren.
Någon säger kanske att det är orealistiskt att regeringen skulle sitta kvar i den situationen. Inte alls! När riksdagsvalet 1973 resulterade i jämvikt 175-175 satt regeringen Palme kvar. Regeringen accepterade en och annan voteringsförlust (med lottens hjälp). Men regeringen kunde inte fällas eftersom det behövdes hälften plus en röst för att fälla regeringen. Socialdemokraterna är väl medvetna om att Regeringsformen ger regeringen “frispel” – och de vill förhindra den att utnyttja Regeringsformens möjligheter på samma sätt som Socialdemokraterna själva gjorde 1973.
Samma läge som 1973 skulle det kunna bli i en tänkt situation med Sverigedemokraterna som vågmästare. Den nuvarande regeringen skulle kunna fortsätta att styra, utan att behöva ta någon hänsyn till Sverigedemokraterna. Men lyckas Socialdemokraterna få Alliansen att avsäga sig även passivt stöd skulle regeringen tvingas avgå för att lämna plats åt en regering med Socialdemokrater, trots att Socialdemokraterna i den tänkta situationen inte skulle ha parlamentarisk styrka för ställa sådana krav.