EU tycks allt mer bli ett forum för Tyskland och Frankrike. Se senast den så kallade ”taxonomin” där EU förklarat att såväl kärnkraft som naturgas är hållbara energiformer. Kärnkraft för att hela Frankrikes energisystem bygger på kärnkraft och naturgas för att Tyskland avvecklar sin kärnkraft och istället satsar på naturgas.
Det första ifrågasättandet är vad EU egentligen har att göra med hur kapitalmarknaden styr sina investeringar. Låt investerarna bestämma själva, det är ju de som förlorar pengar om de satsar fel. Det ingår inte i EUs uppgifter enligt fördraget att styra privata investeringar, men man utvidgar befogenheterna genom att säga att ärendet faller under miljö och klimat, där EU har en del befogenheter.
Sverige har ett klart intresse i frågan. Att kunna behålla kärnkraften som en viktig komponent i Sveriges energiförsörjning. EU-nämnden (ett organ inom Riksdagen som ger regeringen instruktioner om hur den ska behandla frågor inom EU) har sagt ifrån. Kärnkraften är en hållbar energikälla. Men den svenska regeringen har inte alls backat upp Frankrikes hårda och konsekventa hållning till förmån för bland andra svenska intressen.
Det händer något liknande inom skogsbruket. Skogsbruk är uttryckligen en nationell fråga, som inte ska behandlas av EU (i motsats till jordbruket). Men här har man också gått omvägen via miljö och klimat för att förvandla skogsbruket till en EU-fråga. Skogsbruk drivs inom EU i första hand av Finland och Sverige. Det är därför naturligt att det är främst Finland och Sverige som har intressen att försvara. EU har hittat på att skogsbruket inte är hållbart och vill införa en rad restriktioner som inte svarar mot de nationella intressen som Sverige och Finland har. Finland har skrikit högt och Sverige har i det tysta hållit med. Men några allvarliga ansträngningar att försvara utrymmet för en av Sveriges viktigaste näringsgrenar har inte gjorts.
I delar av Europa är minimilöner en central fråga. Sverige har aldrig haft någon lagstiftning om minimilöner. Löner är i Sverige en fråga för arbetsmarknadens parter att klara ut. De stora EU-länderna har velat ta in minimilöner i EUs ansvarsområde, trots att det framgår av EU-fördraget att EU inte har med saken att göra. Minimilönebestämmelser har inget med den svenska lönebildningsmodellen att göra och Sverige har pliktskyldigast protesterat. Danmark, som har ett system liknande Sveriges, har skrikit högt, men Sverige har tystnat när de stora elefanterna i EU sagt sitt.
I samband med pandemin har det inrättats en särskild fond på 150 miljarder euro för att stödja länder med problem. Pengarna ska lånas upp och svenska skattebetalare har skuldsatts till 2058 för att fylla på med pengar som inte alls används för att kompensera för pandemikostnader utan för att ge misskötta ekonomier i Sydeuropa stöd till onödiga investeringar. Varför svenska skattebetalare ska betala för grekiska och spanska statens misskötsel är svårt att förstå. Sverige protesterade inledningsvis inom ramen för ”the frugal four” (Sverige, Finland, Danmark och Österrike med Nederländerna som en halvhjärtad femte medlem). Men när det blev skarpt läge böjde sig Sverige och accepterade att svenska skattebetalare skuldsattes till 2058.
Om Sverige ska vara med måste svenska regeringen rycka upp sig och se till att försvara svenska intressen. EU får inte bli Tysklands och Frankrikes lekstuga med resten av Europa.