Trots opinionsundersökningar som visar på framgångar för moderaterna och folkpartiet och bakslag för socialdemokraterna befinner sig Sverige i en norsk situation. Dvs ett litet socialdemokratiskt parti kan behålla makten eftersom ett ännu mindre Centerparti (Senterparti i Norge) fjärmat sig från de ursprungliga väljargruppernas i grunden konservativa värderingar. I Norge har Senterpartiets Anne Enger Lahnstein drivit en utpräglat populistisk politik med motstånd mot internationellt utbyte och framförallt EU som viktiga punkter på programmet. Därmed har man vägrat att ens tala om samarbete med Høyre, för att inte tala om Fremskrittspartiet, för närvarande Norges näst största parti.
Anne Enger Lahnsteins svenska motsvarighet Olof Johansson har inte varit fullt så extremistisk i sin framtoning, men hans politik har än mer än Anne Enger Lahnsteins spelat socialdemokraterna i händerna. I Norge har Senterpartiet genom att vägra samarbete med Høyre och Fremskrittspartiet gjort att Arbeiderpartiet (socialdemokraterna) blivit det enda regeringsalternativet, trots en blygsam andel (30-35 procent) av väljarkåren. I Sverige samarbetar Centerpartiet öppet med socialdemokraterna, vilket innebär att inte ens en koalition mellan moderaterna, folkpartiet och de kanske även i nästa riksdag representerade kristdemokraterna, skulle leda till majoritet. Istället kommer socialdemokraterna att kunna behålla regeringsmakten med hjälp av partier som inte vill samarbeta med någon annan partner. Dvs Miljöpartiet och Vänsterpartiet, det stabila vänsterblocket, och Centerpartiet som gärna säljer sin själ till socialdemokraterna, bara de medverkar till att lägga ned Sveriges väl fungerande kärnkraftverk.
Göran Persson stannar gärna kvar som statsminister. Det behöver ingen tvivla på. Men frågan är om han verkligen ska stanna kvar som statsminister även om han bara har 30-35 procent av väljarna bakom sig. Tyvärr talar mycket för att detta blir fallet efter valet nästa år.
En regering efter ett sådant valresultat blir en svag regering. Många tycker att det är dåligt med en svag regering, som kanske inte får genom sina förslag i riksdagen. Contra har dock en annan uppfattning, nämligen att en svag regering är utomordentligt bra för landet. Med en svag regering hindras politikerna att lägga sig i alltför mycket. Får folket, företagen och de fria organisationerna styra mer än politikerna är det bra för samhället. Se bara på ett land som Italien. Inga naturtillgångar. Ett land fysiskt förstört av Andra världskriget. Mer än femtio – nästan alla svaga – regeringar efter Andra världskriget. Idag har Italien högre levnadsstandard än Sverige, Sverige som dominerats av en stark socialdemokratisk regering under hela efeterkrisgtiden. Vore inte en svag regering, ledd av vem det vara må, något att se fram emot?