I Almedalen talade nästan alla partiledarna om vikten av svenska värderingar. Det verkar som om man vänt 180 grader i förhållande till situationen för bara två år sedan. Det som då var ”rasism” och ”främlingsfientlighet” är idag högsta politiska mode.
Partiledarna idag tycks dock ha lika svårt att definiera vad som är de hedervärda svenska värderingarna, som deras företrädare för ett par år sedan hade att förklara varför det inte fanns några svenska värderingar.
Värderingar och normer växer fram i ett samhälle. För tusen år sedan var inte de svenska värderingarna samma som idag. Men dagens värderingar påverkas av vilka värderingar som gällde för tusen år sedan.
Det som vi idag ser som centrala värden i det svenska samhället har i mycket sin bakgrund i det som vi kallar judisk-kristen västerländsk kultur. Och då främst den protestantiska varianten. Det senare gäller vad Max Weber kallade den protestantiska arbetsetiken. I de protestantiska länderna i norra Europa jobbar man hårt och gör rätt för sig. I Mellanöstern är “basarkulturen” lika central som den protestantiska arbetsetiken hos oss, det vill säga man ägnar sig åt handel för att på det sättet skapa mervärde och kanske försörjning.
Andra viktiga inslag i de svenska värderingarna har vi hämtat från den kristna etiken. Även om många svenskar idag inte står nära den kristna tron, så står de allra flesta nära den kristna etiken. Åter andra inslag kommer från de franska och amerikanska revolutionernas ideal om jämlikhet och demokrati. De har i vårt land i sin tur länkats med gamla svenska traditioner om allas (åtminstone alla mäns) rätt att göra sin röst hörd på tinget. Under nästan femhundra år av mer eller mindre långtgående kungligt envälde hamnade den uråldriga traditionen i bakgrunden. Men den kunde plockas fram när vi fick internationella förebilder som liknade den gamla svenska kulturen.
De politiker som konkret talat om svenska värderingar brukar dra några haranger om att “jämställdhet” är en sådan. Vi brukar inte sätta stor tilltro till politikernas floskler, men här stämmer de faktiskt. Under vikingatiden hade kvinnorna en stark ställning i samhället. När männen var iväg på handelsresor (som av motparten ofta kallades härnadståg) ofta flera år, så var det kvinnor som styrde hemma på gården. Och kvinnofrid var något som infördes i svensk lagstiftning av Birger jarl på 1200-talet (samtidigt som tingsfrid, hemfrid och kyrkofrid). Att bryta mot kvinnofriden var förenat med dödsstraff eller 40 mark i böter (20 årslöner för en dräng).