Ants Nömtak (en gång flykting undan kommunismen i Lettland) arbetade i fastighetsbranschen. När den svenska ekonomin rasade i början av 1990-talet rasade också Ants ekonomi. Men han höll precis näsan över vattnet. Tills skattemyndigheterna slog till. Det hade gått dåligt i affärerna och deklarationen blev komplicerad. Han hade bland annat ett par värdelösa reverser på ett par miljoner kronor, som han sålde för en krona styck. Han var i samband med deklarationen 1996 uppe på skattemyndigheten för att kontrollera om han fick göra avdrag för förlusten. Han blev utslängd med beskedet att skattemyndigheten inte gav några deklarationsråd. Deklarera först, så prövar vi saken sedan.
Ants deklarerade och redovisade öppet vad han gjort. Avdragen nekades och skatten höjdes med 900.000 kronor. Han fick skattetillägg, en särskild avgift för ”skattefuskare” på 200.000 kronor. 1997 krävde kronofogden betalt. Ants hade inga pengar och försattes i konkurs. Han hade dock redan överklagat skattemyndigheternas taxeringsbeslut och begärt anstånd med skattebetalningen. Ansökan om anstånd avslogs och Ants redan svårt ansträngda ekonomi slogs fullständigt i spillror.
Först år 2000 avgjordes skattemålet. Ants fick rätt. Istället för att betala 900.000 kronor skulle han få tillbaka 17.000 kronor. Staten skulle alltså inte ta ut skatt på pengar som Ants aldrig fått (de värdelösa reverserna). Det är ju bra att få rätt. Men till vad nytta när livet har slagits i spillror?
Ants är långtifrån ensam. Skattetillägg och skatter kan nämligen drivas in redan innan målen är slutligen avgjorda i rätten. Vad gäller skattetilläggen är det ett uppenbart brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Skattetilläggen är – enligt en färsk dom i Regeringsrätten – att anse som ett straff. Och ett straff får bara utmätas av domstol. Skattetilläggen idag fastställs av skattemyndigheten och den skattskyldige kan få saken prövad ibland först sedan pengarna drivits in – och som i Ants fall medfört konkurs.